Franska utsikter - några dagar i Touraine

Vi färdas genom Frankrike i vår lilla lånade bil. Kilometer på kilometer med slingrande vägar genom sömniga byar, förbi öppna landskap, skogsdungar. Stenhus på stenhus i falnande gräddfärger. Fönsterluckor på lut, rangliga franska balkonger, några höns bakom nät, en hund som slumrar. Annars nästan folktomt. Är det en idyll jag ser - skärvor från en föreställningsvärld om Frankrike? Eller är det fattigdom och misär?  Levande traditioner eller något döende?

Vårt värdpar är hjärtligt omhuldande och serverar bubblande vin från Touraine i sitt rustika, svala gästkök. Hon är lärare. Han är bara glad och skämtar på franska. Vi ler skevt och försöker stappla oss fram med knaggliga fraser. Språket är en klumpig elefant i rummet.

Vårt chambre d'hôte är "franskt" inrett med vita patinerade möbler och en liten grusad uteplats bredvid ett gammalt hönshus. Vårt hem under fyra dagar. Här bor vi. Vår soffa och våra guldfärgade tallrikar med fåglar på. Vårt värmeelement som ser ut som en brasa och vårt kalla stengolv. Vår oas som vi kan stänga dörren till. Men hundarna vill springa in och ut och undersöka hönshuset, och det finns titthål i staketet. Över soffan hänger visdomsordet: "La Distance nous sépare; la Pensée nous unit!"

På morgonen vaknar byns alla hundar och ylar och skäller från bakgårdar och inhägnader. En äldre madame hasar i tofflor och kofta till boulangeriet för att köpa bröd. En traktor dundrar förbi. Några bybor konverserar på gatan. Annars nästan folktomt.

Vi mumsar jättelika croissanter  med hemlagad confiture och ler mellan tuggorna mot den glade mannen som skämtar på franska. Briochebrödet är gult som solen och jag vill så gärna förstå.

Om dagarna pruttar vi runt genom den franska landsbygdsvardagen. Genom byar gråa som städtanter med skurhink - charmlösa men hjärtskärande. Sorgligt saktmodiga efter ett slitsamt liv. Alla som lever där måste längta bort, tänker jag. Men i utkanten har unga familjer byggt nya hus med drag av äldre arkitektur. Barn som återvänt hem och börjat odla på en framtid. Andra byar har en bedagad skönhet som skimrar under damm och spets. Jag kan inte se mig mätt på husen, dörrarna, järnbeslagen och fönsterkarmarna. Här kunde vi bo, fantiserar jag, och pekar på ett vint stenhus med snirklig fransk balkong. Skuggspelen som vandrar mellan husen gör kalkstenen gyllene och på rådhustrappen blommar penséer i pottor. Vissa byar är sjukligt stilla. Liksom utarmade på liv. Ekande av röster från förr, som ingen längre hör. Men någon har lappat sin lagård med korrigerad plåt och boulangeriet är öppet.

Vid torgcaféet i Le grand-Pressigny sitter två karlar i keps och dricker öl. På det förövrigt öde torget blir vi ett tacksamt blickfång. Vi sätter oss vid ett plastbord och serveras kaffe av en grånad madame. Jag beställer och betalar, och bonjournear så gott jag kan. Kaffet smakar annorlunda här. Kärvt men gott. På kullen ovanför byns slingrande gatmönster reser sig ruinerna av en medeltida borg. Härifrån ser byn ut som en Ilon-Wikland-stad i fågelperspektiv. Kanske är det här man skulle bo? Bli en av lokalbefolkningen? Sitta vid caféet varje morgon med morgontidningen. När man väl lärt sig franska.

Landskapet förändras under färden längst Loire och dess bifloder. Det böljande blir slättlandskap, det yppigt bördiga blir dunkla träskmarker. Berg och grottor framträder i dagen och mina romantiska föreställningar kring vinodlarkonsten krackelerar. Vindistriktens sluttningar är maskinellt randiga lapptäcken. Tusentals små bruna knöliga plantor i spikraka rader vittnar om vinet som krass business. De små "genuina" vingårdarna vågar vi oss inte in på och kör ändå bara fel och får backa. Alla vinhus har stängt mellan tolv och två. På en turistbyrå lyckas jag köpa en tvål av åsnemjölk och en påse "poires tapées" (ett urgammalt mathantverk som föll i glömska 1932 men som nu är återupptäckt, tror jag det står på påsen. Kan användas ungefär som torkade plommon, och i samma syfte.)

Över floden Cher svävar slottet Chenonceau. Som en hägring ur det förflutna. Jag vill gå nära. Smeka detaljerna. Som om stenens historia bara kan höra viskas om man lägger örat till. Salongerna och salarna är som tavlor på museum. Jag söker mig ner mot köket. Mot det mer privata där spåren av människors händer  fortfarande är synliga. Oset och värmen och lukterna är borta nu, men träet på slaktbänken skiner av slitage. Idag en inredningsdröm. Men finge jag välja skulle jag bo i en av flyglarna - i det vita gårdshuset där blåregnet klänger och blommar.

Om kvällen tycks vår by sova under ett svart täcke. Fönsterluckorna blundar. En ensam hund skäller till då vi går förbi men åthutas av matte. Endast byns samlingshus är upplyst. Vi står i mörkret utanför och stirrar häpet in. En märklig tystnad vilar kring byggnaden, trots att parkeringen är packad med bilar och folk trängs kring långborden där innanför. Genom fönstret hörs en entonig röst skandera siffror och tombolahjulet snurrar. Ett fåtal stjärnor lyser blekt i mörkret över La Chapelle Blanche Saint Martin - en liten by i stora världen. Ett hem så gott som något.

























Kommentarer

Johanna - så vackra bilder och så vackra ord! Du får mig att längta så det nästan gör ont - ville jag vore där också. Tack! Och kram/Margareta
Tack Margareta! Ja, dessa byar har en märklig dragningskraft trots att många är slitna och väderbitna. Glad att du uppskattar mina ord och längtar dit - längtan är aldrig fel, det leder ofta till något, kanske till Frankrike för dig!