Blandband 17: Blandad musik 1984

Alla dessa gamla kassetter som ligger där huller om buller i min låda... Så tummade och lyssnade... Blandbandet jag fastnat för idag har nummer 17 och spelades in mellan juli och september 1984. Jag var då 14 år och alienerad. I stort sett umgicks jag enbart med fiktiva karaktärer ur böckernas, filmernas och TV-seriernas skimrande världar - vilket också speglas i den musikaliska blandningen. Så patetiskt drömmande man var i den åldern och så ocharmigt surmulen man kunde bli. Sliten mellan barndom och vuxenvärld satt man i sin egenhändigt spunna romantiska kokong och vägrade stint komma ut. Faktum är att jag vid den tiden satt ensam på mitt rum och "pillade" med ord och toner - precis som jag gör just i denna stund. Blir jag någonsin vuxen?

Lyssna på mitt "Blandband 17: Blandad musik" på Spotify. Nedan begrundar jag flyktigt de enskilda låtarna.

Sid A 
  • Törnfåglarna (melankoliskt tema) - Att vara 14 år samma år som Törnfåglarna gick som TV-serie...ja, ni förstår väl hur bortkollrad man var i Australiens träskmarker (även om Richard Chamberlain aldrig riktigt övertygade som kardinalälskare). Originalversionen till TV-serien verkar inte finnas på Spotify.
  • As Time Goes By (ur Casablanca) - en film lika obegriplig som stämningsmättad - dialogen vid pianot kunde jag utantill.
  • We'll Meet Again (med Vera Lynn) - när jag fick pris i en serieteckningstävling i ICA-kuriren så fick man önska sig vilken LP-skiva man ville. Jag önskade mig då en skiva med Vera Lynn.
  • "Sherlock Holmes" - här ska det vara musiken ur en TV-serie om Sherlock Holmes som jag inte minns längre - inte kan det ha varit den med Jeremy Brett som började spelas in just detta år 1984? 
  • "Familjen Macahan" - TV-serien som på engelska hette How the West Was Won var en spinn-off från en 60-talsfilm med samma titel, men serien lär bara ha varit populär i Sverige där den å andra sidan var omåttligt populär. Minns ni spänningen vid upptakten till seriens patriotiskt mäktiga ledmotiv? Och vinjetten som svepte över milsvida granskogar och oländiga bergstrakter (där guldlockliga Zeb Macahan stöpplade omkring i en fransig läderklädsel i alla avsnitt). Möjligtvis spelade jag in musiken direkt från TV:n (genom att placera kassettbandspelaren framför TV:ns högtalare). Musiken finns inte på Spotify.
  • Farewell My Lovely (av och med David Shire) - avslutningssignatur till Smoke Rings. Länge var detta den mest sensuellt bitterljuva musik jag hört. Dessvärre hittar jag inte den "rätta" version som Leif Andersson använde i sitt program.
  • I've got you under my skin (av Cole Porter med Frank Sinatra) - en av många amerikanska schlagertexter jag inte förstod men ändå kunde utantill.
  • Cats (musikal av Andrew Lloyd Webber) - detta år tog min äldsta syster med mig på min första utlandsresa - till Wien i Österrike, där jag hänfört åkte upp i Riesenrad, åt sachertårta på Café Moazart, gled fram på Donau, lyssnade på Strauss, såg musikalen Cats och till min förtjusning drack Baileys. 
  • Begin the Beguine (av Cole Porter med Artie Shaw and his Orchestra) - det här är egentligen ingen beguine utan en bolero, men efter att Cole Porter blandat ihop beguine med bolero - eller helt enkelt tyckt att titeln blev fyndigare med "beguine" än med "bolero" (vilket den ju blev) - så har resten av världen trott att en beguine låter så här fast det egentligen är en bolero som låter så här.
  • Flambards - en mycket sevärd men idag nästan bortglömd brittisk TV-serie som utspelar sig kring första världskriget. Hade en speciell komplex och ödesmättad stämning mycket tack vare det märkliga ledmotivet innehållande vissling, cimbalom och theremin(?) - finns tyvärr inte på Spotify.
  • Törnfåglarna (det frejdiga temat) - 80-talet var verkligen de australiensiska TV-seriernas tid - minns ni: Floden blev mitt liv, Tillbaka till Eden, Doktorn kan komma...
  • Hello (av och med Lionel Richie) - i Richies musikvideo var föremålet för kärleken blind, vilket jag tyckte gav texten en slags fyndighet
  • True Love (av Cole Porter med Bing Crosby och Grace Kelly) ur En skön historia (High Society) från 1956 - en oförskämt underhållande film i underbara 50-talsfärger (men den äldre versionen från 1940: The Philadephia Story är outstanding - vilket inte säger lite!) Grace Kelly hade dock förtjänat en mer viril motspelare än Bing Crosby - en av tidernas mest populära sångare i och för sig, men helt i avsaknad av "sex appeal". Just den här melodin är en aning för sockersöt i min smak men har sin poäng i det att Grace Kelly sjunger i ett lägre tonläge än Bing.
  • Intermezzot ur På Sicilien (Cavalleria rusticana)  (av Pietro Mascagni) - tänk att vara ihågkommen av eftervärlden för ett mellanspel (det som spelas medan ridån är nere).
  • Flambards - igen. Minns att det här också var en inspelning jag gjorde direkt från TV:n, med repliker från sista avsnittet. Jag var mycket tagen och tyckte att jag måste föreviga denna känsla.
  • Red Sails in the Sunset (av Williams /Kennedy, med Errol Garner) - Garner var en av mina första jazzidoler. Älskar hans liksom skojfriskt flamsigt hoppande ackordspel. På svenska heter melodin Två solröda segel.
Sid B
  • Stardust (med Glenn Miller) - Stardust lär vara den "evergreen" som finns i flest inspelningar; bara på den här kassetten finns hela tre stycken - alla med mycket olika tolkningskaraktär, vilket säger något om det geniala i detta verk. Undrar hur Adorno, som ansåg att populärmusik enbart var något simpelt kommersiellt, kunde förklara hur ett så sofistikerat och mångtydigt verk som Stardust kunde bli så  populärt?
  • Chanson d'amour (med Manhattan Transfer) - Manhattan Transfer tillhörde de många 70-talsartister som introducerades av mina äldre systrar. 
  • It's Only a Papermoon (med Nat King Cole) - Ibland brukar min mamma,   bara så där i förbifarten,  nämna något hon varit med om som ung på 50-talet. Den där dansen hon var på i Brighton "med långa pirer ut i havet och kulörta lyktor", där hon hörde Nat King Cole sjunga, tillhör en av de där flyktiga glimtarna. "Han var så tjusig...och vilken röst sen...." 
  • En liten resa mot våren (med Ulla Billquist) -  Ulla Billquist är en artist som jag tror kommer att fortsätta fascinera och beröra senare generationer, liksom Billie Holliday. Båda dessa artister kunde ge vilken banal schlager som helst en djupare melankolisk undertext.
  • Rosen Aus dem Süden (av Johann Strauss d.y.) - blir man inte alltid upplyft av Strauss musik? Som ett fyrverkeri av sprudlande idéer.
  • Harry Lime Theme (ur filmen Den tredje mannen. Musik av och med Anton Karas) - om ni har sett Carol Reeds filmmästerverk så förstår ni kanske min hänförelse då jag kom till Wien och fick åka upp i Riesenrad och gå på Café Mozart? Musiken är så genial i all sin enkelhet att jag får andnöd bara jag hör de där första anslagen på cittran. Inte undra på att Povel Ramel travesterade temat för att skildra musikens ursprung i Herr Hålms Theme.
  • Fat Mammy Brown (med Brita Borg av Ramel) - genial är ordet. Kan ni höra travesteringen på Battle Hymn of the Republic? Naturligtvis var det inte en slump att det var Povel Ramel som jag kom att skriva min avhandling om - han greppar ju ett helt musikuniversum, både geografiskt och tidsmässigt.
  • Timmarnas dans (ur La Gioconda av Pontichielli, inte Delibes) - även Cornelis Vreeswijk återanvände äldre musikaliskt material - medvetet eller inte är svårt att säga, men nog är det ganska kul att det inte går att lyssna till Timmarnas dans utan att samtidigt "höra" Brev från kolonien?
  • Life Could Not Better Be (ur Hovnarren med Danny Kaye) - Jag har alltid varit lite kär i Danny Kaye - han är en av de riktigt stora komikerna i filmens värld med timing i både röst, minspel och kropp. Dessutom var han väldigt lik min pappa som ung.
  • Adress Rosenhill (med Alice Babs) - varje gång jag går förbi villa Rosenhill på Djurgården så undrar jag OM och HUR det där huset hänger ihop med den här gamla countryschlagern. Om någon undrar VEM som sjunger i stämmor med Alice Babs så är det Alice Babs. 
  • Anything Goes (ur musikalen Anything Goes av Cole Porter) -  Åh, vilken fullträff det var att se Anything Goes på Broadway förra året i New York. Smashing! Studera den intrikata lyriken! Inte förrän nu när jag sitter och går igenom mina gamla kassetter förstår jag hur mycket jag har lyssnat på, och säkert också påverkats av, Cole Porter genom åren. 
  • En månskenspromenad (med Ulla Billquist) - En briljant text - en sån där man lärde sig utantill. Och ni hör väl melankolin mellan raderna?
  • Annie (ur Annie) - såna här frejdiga körstycken härstammar direkt från Gilbert och Sullivans glada operavärld.
  • The Pink Panther (av Henry Mancini) - När jag var barn blev jag besviken när jag insåg att det bara var vinjetterna till Rosa Panter-filmerna som var tecknade. Idag älskar jag Peter Sellers. Han var unik. Precis som detta musikstycke.
  • Stardust (med Nat King Cole) - när jag hör den här inspelningen så tänker jag på min mamma, och fantiserar om hur hon virvlar omkring där på ett blankt dansgolv i Brighton i armarna på någon stilig britt.
  • Klaverstycke i F-dur K. 33 b (av Mozart) - det här tidiga stycket av Mozart (kanske det tidigaste?) användes som signaturmelodi till uppläsningen av Nalle Puh i TV. Jag blev mycket fascinerad av musikens enkelhet som, för mig, samtidigt rymde en ton av sorg.
  • Stardust (med Hoagy Carmichael) - här har vi den geniala kompositörens egen tolkning. Min favorit bland Stardusttolkningar - med sin nedtonade underfundiga karaktär där nostalgin förmedlas utan sentimentalitet och med Carmichaels lite ironiska, liksom gutturala röst.
  • I Can't Give You Anything But Love (med Billie Holliday) - se ovan om Ulla Billquist.
  • Farewell My Lovely (med Bohuslän Big Band) - ett tag var jag så besatt av den här låten att jag som synes kunde spela in den flera gånger på samma kassett; men så hade jag också en tanke om kassettens storform - att den här melankoliska melodin skulle göra sig som en fin avslutning.

Kommentarer

Tolken sa…
Jag har dimmiga minnen av Flambards, men verkligen en känsla av att jag följt den någon gång. Måste se om jag kan hitta den. Precis som Pick-nick at Hanging Rock, kommer du ihåg den? Utflykt i det okända. En film som gjorde otroligt stort intryck på mig men det enda som levde kvar var musiken. Jag såg om den för några år sen och förstod verkligen varför den var så fascinerande.

Och precis som du var jag så besviken av att det tecknade tog slut när Rosa pantern började.
Javisst minns jag Utflykt i det okända. Det är absolut en av de filmupplevelser som gjorde störst intryck på mig som tonåring - måste varit ungefär i samma tid som jag spelade in detta band. Man var så mottaglig och känslig i den åldern. Jag fastnade också för musiken - Beethovens kejsarkonsert. I mitt minne byggde hela filmen på Shakespeares sonett nr 18 (som jag kunde utantill) men kanske minnet spelar mig ett spratt. Jag tror i alla fall de citerade den dikten i filmen.

Vid samma tidpunkt visades flera andra filmer i lite liknande stil som jag fascinerades mycket av - bland annat Miss Brodies bästa år (med Maggie Smith i huvudrollen).
Jag tror jag är lite för ung för att ha gamla kasetter. Har upptäckt allt på nytt. En otrolig källa att ösa upp ur! Kul blogg! :)
Kul att höra - tack, Ande! Fint namn du har!