Blandband 27: "Klassiskt", Musikal, Pop, 40-tal


Blandbandet "'KLASSISKT', MUSIKAL, POP, 40-TAL" spelades in under mars-april 1986, strax efter att Olof Palme blivit skjuten och vid samma tid som Tjernobylolyckan inträffade. Av dessa händelser märks  inga spår i min musikvärld. Jag är 16 år och har nyligen upptäckt Stravinskys Våroffer och däri tolkat min egen jungfrulighet... den spirande våren... den spirande erotiken... riten... offret! Eller inte. (Det där var en efterkonstruktion.) Sanningen är den att jag såg baletten på TV och tyckte att de dansade fult - på ett ofrivilligt komiskt sätt. Men musiken var - i dess rätta bemärkelse - häftig. 

Vad exakt som föranledde mig att lägga till ordet "pop" i blandbandets titel är ganska outgrundligt, om man bortser från låten Popcorn som ju rent bokstavligt-musikaliskt-onomatepoetiskt är en POPPIG låt. Kanske tyckte jag också att det blev fel att bara kalla bandet "klassiskt, musikal, 40-tal" när nu Lasse Holm råkat hamna på magnetremsan - jag kunde ju inte riktigt placera in honom i den treenigheten. Dessutom tyckte jag (och det tycker jag än) att Jon English sjunger på ett rocksångaraktigt sätt trots att Six Ribbons är en folksångspastisch (vilket i och för sig brukar hänga samman). Den mest benryckande låten på det här bandet är nog dock, om vi ska vara ärliga, Alma Cogans version av Teennessee Waltz. Så "pop" får väl - i alla fall så här i efterhand - tolkas i dess bredare engelska betydelse: "popular music".

Så värst mycket 40-tal är det inte heller - de flesta inspelningarna är från 50-60-talen. Men det slår mig nu,  hur oerhört präglat av tillbakablickande och nostalgi hela det här bandet är. Inte bara från vår egen tid sett, utan från den tid då musiken gjordes eller spelades in. Vissa låtar är explicit nostalgiska i både text och musik som Just en sån' sång och Green Green Grass of Home, båda tillkomna i en tid av stora omvälvningar i samhället, då många behövde något tryggt igenkännbart att hålla fast vid. Andra har en mer diffus längtan bort - till någon eller något som en gång varit, eller kanske bara funnits i ens drömmar; en trånad som nästan har en religiös intensitet. Många verk är rent musikaliskt tillbakablickande, på det sätt att kompositörerna följt en tradition som samtiden  upplevde som passé. Och även om vissa kompositörer inte haft intentionen att vara tillbakablickande, så vågar jag påstå att nästan all musik på detta band har rötter i 1800-talets romantik och salongsmusik (eller har tillkommit då). Till och med Stravinskys Våroffer rymmer en nostalgisk dimension sprungen ur romantikens exotism och naturvurm, men på modernistiskt vis förklädd till primitivism.

Det kan tyckas konstigt att jag som 16-åring, var så besatt av en annan tids nostalgi. Jag var alltså nostalgisk över något nostalgiskt. Men så växte jag också upp i en gammaldags miljö, där det förflutna dröjt sig kvar i väggar och golv och i människors sinnen. Deras nostalgi blev min. Man får inte heller glömma att 50-60-talens utpräglade nostalgivurm fortjämt levde kvar, om än falnande, i samhället under 70-80-talen. I synnerhet bland äldre generationer, varav många fortfarande jobbade på Sverige Radio och därmed styrde utbudet för mig som satt med fingret på recordknappen.

Med tiden hade jag lyssnat så mycket på schlager, jazz och underhållningsmusik från melodiepoken att jag blev en aning blasé. Den där intensiva upplevelsen av sentimental trånad jag tidigare upplevt mattades av. Men jag har aldrig tröttnat. Mitt dåvarande känslomässiga intresse för musiken är idag utbytt mot ett mer vidgat och reflekterande intresse, som jag har tillgång av i mitt forskningsarbete.

Hela låtlistan finns på Spotify: "Blandband 27: "Klassiskt", Musikal, Pop, 40-tal". Nedan finns  korta tankar kring varje musikstycke:

Sid A
  • Just en sån sång (med Gunnar Wiklund) - Jan Malmsjös 60-talsinspelning finns inte på Spotify. Men Gunnar Wiklunds version,  med banjokomp, är inte så dum den heller. Ett exempel på 60-talets paradoxala blandningar mellan hurtighet och nostalgi.
  • The Sukiyaki Syndrome (av och med Povel Ramel) -  En typisk novelty-låt - Ramels specialgenre. Inte min favorit dock. Likväl kan jag inte låta bli att fnittra. Det lär även ett gäng japaner i publiken ha gjort - de till och med  gapskrattade. Roar säkert dem på det sätt som vi roas av the Swedish cook i Mupparna.  
  • Lätta kavalleriet, uvertyr (av Franz von Suppé) - Av någon anledning är det ofta operetternas uvertyrer som blir mest kända. Man orkar liksom inte med mer. Dessutom avslöjas ju hela handling redan där.
  • Danse Macabre (av Camille Saint-Saëns) - Saint-Saëns är en ganska illa sedd kompositör bland musiksnobbar. Antagligen för att han uttryckte konservativa ideal och är så busigt kul. Humor gillas inte bland seriösa. Då blir det ju ve och fasa - lättillgängligt. Jag älskar hans enorma spännvidd från pompös dramatik (som här) till det sköra eteriska. 
  • Salut d'amour (Edward Elgar) - Tänk att man förknippar Elgar så med England när musiken egentligen låter så tysk. Gillar bäst hans Pomp!
  • Someone To Watch Over Me (av G. Gershwin/ I. Gershwin med Chet Baker) - Dick James version fick jag inte heller tag på (mina blandband blottar verkligen Spotifys brister) men jag tror inte ni förlorar något på att höra Chet Baker istället. Den här låten är så underfundig i sin nedtonade trånad. Text och musik smälter samman på ett kongenialt sätt. Ira Gershwins text är så ömsint, ödmjuk, oförutsägbar... Och så musikalisk i sig. En av melodiepokens stora textförfattare.
  • I speak To the Stars (med Doris Day) - Har inte tänkt på det förrän nu, hur lika röster Marilyn Monroe och Doris Day hade. Doris Day var väldigt rosenpuderkindad på 50-talsvis, men inte såg hon så där kysk ut som det hävdats? Marilyn Monroe tedde sig mer naiv. Tänk vad naiv alla kvinnor skulle framstå vid den tiden. Naiviteten var ett ideal, och inte bara hos kvinnorna - även i musiken.
  • Carousel, Waltz (musikal av Rodgers /Hammerstein) - En av de första musikaler som gav musikalgenren ett nytt  mer seriöst innehåll. 1950-60-talens musikaler är dock ytterst varierande, med en spännvidd från det putslustiga till det melodramatiska. Senare fick musikalgenren en klichéartad melodramatisk slagsida som sällan har varit till dess fördel. De tre följande verken är alla från musikalen Carousel.
  • If I Loved You (med Alo Martino) - Jag vill nu skynda mig att understryka att den här låten finns i SÅÅÅÅ mycket bättre inspelningar än den Domus-version som jag råkade spela in. Allt det sköra, skira, hjärtskärande som finns i melodin är i Alo Martinos version överkört som en ångvält som gått fram över ett fågelbo. (Var de verkligen tvungna att ha med det där fjässiga trumkompet i bakgrunden?)
  • June Is Bustin' Out All Over (med Jan Clayton) - Ärligt talat känner jag inte igen den här inspelningen med Jan Clayton (nog borde man komma ihåg en sån här potatis-och-mungurgel-röst?). Kan jag med min anteckning "Clayton" ha menat Clayton Farlow - Dallaskaraktären som spelades av den forne musikalsångaren Howard Keel vilken var inblandad i flera liknande musikaler under 50-talet, men inte vad jag vet i Carousel
  • You'll Never Walk Alone (med Perry Como) - Även om man som jag är en tvivlare så är det svårt att inte känna en slags andlig innerlighet, en ödmjukhet inför livet, då man hör den här mäktiga melodin och dess text. Tyvärr är Perry Comos version väl smörig.  Lyssna hellre på exempelvis Nina Simones innerliga, innerliga pianoversion - en inspelning som alltid får mig att brista i gråt.
  • Six Ribbons (av och med Jon English ur Mot alla vindar) -  Jag minns att jag fascinerades av att det här inte var en "äkta" gammal brittisk folksång, utan Jon Englishs egen pastisch - skickligt gjord i både text och melodi. Vi sjöng den på musiken i högstadiet. Mot alla vindar var den första av en lång rad TV-serier från Australien som invaderade svenskarnas TV-rum under 80-talet. Jag minns inte mycket av serien mer än att den handlade om tidiga irländska bosättare. Lite liknande tematik kring  "en nations tidiga uppbyggnad och förvandling" fanns i den amerikanska serien Rötter och i svenska Utvandrarna. Alla dessa serier gjordes under 70-talet då Västvärlden nyligen genomgått stora sociala och ideologiska förändringar och behövde bearbeta sin historia. 
Sid B
  • La vie En Rose (med Louis Armstrong) - På svenska heter den I rosenrött jag drömmer - en titel ingen skulle sätta på ett musikstycke idag. Därmed inte sagt att låtar inte har ett liknande innehåll; man uttrycker sig kanske bara lite mindre poetiskt. (Inledningen till Armstrongs version låter precis som inledningen till en Jacques Brel-låt som jag inte minns titeln på nu. Någon som vet?)
  • Hymne l'amour (med Edith Piaf) - Piaf är som en väckelsepredikant som eldar sin "församling" till extas med sin intensitet och tro på något högre. Men det handlar inte om Gudstro, utan tron på livet och kärleken, fullt ut. Vem blir inte frälst av henne?
  • Popcorn (med Hot Butter) - Antagligen världshistoriens mest omtyckta synthlåt, i alla fall av mig. Bara vid åsynen av EP-skivan, (det var en sån där med stort hål i, som krävde att grammofonen hade ett hålinlägg, vilket alltid var borttappat, vilket gjorde att skivan började vobbla), alltså bara vid åsynen av EP-skivan, som var min systers, så kände man musikens suggestiva stämning. Den var magisk. Det gjorde inget att det började vobbla. Musiken är en pastisch på klassisk musik - en popklassiker!  Sinnrik i all sin enkelhet.
  • Green Green Grass of Home (Tom Jones) - För mig är den här låten en tidsmaskin tillbaks till 70-talet: en onsdagseftermiddag; mamma slamrar med disken; man har ätit kokt falukorv; pappa har åkt till skogs; allt är som vanligt;  man har lite tråkigt;  melodiradion är påslagen, lite lågt och brusigt sjunger Tom Jones Green Green Grass of Home; mamma slamrar med disken; allt är som vanligt; man har lite tråkigt. (Kassettens version med Jan Malmsjö från 1967, En sång en gång för längesen, saknas på Spotify.)
  • E de' det här du kallar kärlek (av och med Lasse Holm) -  OK, Lasse Holms låt är kanske inte direkt kommen ur 1800-talet (även om det säkert finns folk ur yngre generationer som tror det). Den hör mer hemma i rock- och pop-epoken som till stor del utvecklats ur gospel, blues och country (som naturligtvis i sig har rötter i 1800-talet). Lägg exempelvis märke till partierna med gospelliknande call-and-response. Soundet är annars mycket ABBA. En gång i tiden tyckte jag att den här låten var ganska klämmig. Nu för tiden är jag allergisk mot 80-talets stålsynthiga sound och enfaldiga trumkomp. Och visst låter den fel så här precis efter Green Green Grass of  Home? Men glad, måste man väl ändå säga att den är. Klämmigt glad, på 60-talsschlagervis - i ful 80-talsskepnad.
  • Tennessee Waltz (med Alma Cogan) - Patti Page gjorde megasuccé med denna country-vals 1950. Alma Cogans mycket fräsigare schlock-version från 1964 (vilken inte är någon vals!) är dock den mest berömda i Sverige. Ett tag under 60-talet hade nästan alla svenska schlager det här soundet.
  • A Nightingale Sang in Berkeley Square (med Anita O'Day) - en av många "solen-skiner-genom-molnen-sånger" som gjordes under andra världskriget. Ett slags leende sentimentalitet. Visst sjunger Anita O'Day den med just en sån återhållen känslighet som sentimentaliteten kräver för att inte bli kvalmig?
  • Ur Le Sacre du Printemps (av Igor Stravinsky) - Det finns en historia (bland många) om premiären på Våroffer 1913, där Saint-Saëns sägs ha rusat ut i vredesmod bara efter att ha hört de första tonerna på fagotten - en historia Stravinsky förnekat. (Var  Saint-Saëns ens där?) Däremot bör det vara sant att publiken skrek och buade så starkt att dansarna inte kunde höra musiken, varvid balettchefen Sergei Diaghilev ideligen tände och släckte lamporna i lokalen för att lugna (lugna?!) de uppbragda. Tänk vilket kaos - en vildsint musik, en vrålande publik,  lampor som tänds och släcks och dansare som hoppar omkring i otakt. Vem har sagt att finkultur behöver vara tråkigt? Enligt min smak är denna version för hastig; här blir de där berömda synkoperna att låta som en charlestondans, vilket kanske har en poäng. Jag är också svag för det där mörka "tunga-kroppar-släpas-till-offerplatsen"-partiet vid 7:20.
  • Georgia On My Mind (med Billie Holliday) - Om man tycker att man har hört denna evergreen allt för många gånger i Ray Charles eller Billie Hollidays känslomättade tappningar kan man kanske upptäcka den på nytt genom Raphael Gualazzis eller Dick Annegards ganska udda versioner. Det är detta som gör en evergreen - att den kan göras om och om igen, på helt olika sätt.
  • Lili Marleen (med Marlene Dietrich) - En av världens mest spridda sånger. För både den tyska och den allierade sidan under andra världskriget kom Lili Marleen att symbolisera en nostalgisk längtan hem till kärlek och frid. Visst berörs man av musikens kraft?
  • Rhapsody in Blue (av George Gershwin med Leonard Bernstein) - Den musikaliska symbolen för 20-talets futuristiska New York. Attityden i detta verk är helt igenom positivt framåtblickande, men naturligtvis finns en massa musikaliska trådar bakåt. Glömmer aldrig när jag och mamma var på konsert och hörde Lars Roos som pianist med Gävle symfoniorkester(?) framföra detta mästerverk. Vi satt alldeles bredvid, nästan under, estraden och hade Lars Roos dansande fötter alldeles framför näsan. Hela scenen med flygeln dundrade och hoppade av hans energiska spel. Jag var alldeles tagen. Älskar de där attackartade tonupprepningarna vid 13:20. 
  • Un homme et une femme (ur filmen med samma namn) - Åren kring blandbandets tillkomst upptäckte jag den s.k. nya vågen och franska 60-talsfilmer. Jag älskar dessa filmers symbolmättade bildspråk,  kuriösa djupsinnighet, kyliga objektivitet och transparenta sensualism. Precis så är också den franska filmmusiken från samma tid.  
  • Ave Maria (av Franz Schubert) -  I mitt barndomshem fanns en stenkaka med Ave Maria på båda sidorna - på ena sidan Bach-Gounods, på andra Schuberts. Jag kunde aldrig bestämma vilken jag tyckte bäst om. Jag och en av mina systrar lyssnade på skivan tillsammans, och bestämde att när vi i framtiden hörde Ave Maria så skulle vi tänka på varandra. Sånt glömmer man aldrig. På min kassett hade jag en inspelning med någon som sjöng Schuberts Ave Maria, men nu väljer jag ändå den här pianoversionen - jag tycker att dess serena stämning behövs här. Inspelningen låter så rörande taffligt hemmagjord - pianospelet är så gripande naket. Vi hade noterna hemma och hade jag bara övat lite mer så skulle det ha kunnat vara jag, 16 år, som spelade på den här inspelningen. Vill jag tro.
  • Tosellis serenad (mer korrekt: Serenata, Rimpianto Op.6 No.1 av Enrico Toselli) - Ett av melodiepokens populärklassiker som finns i otaliga versioner, både med och utan  sång. Här i ett fjäderlätt instrumentalarrangemang - som ett mjukt moln att slumra på ett tag. 
  • Du är min hela värld (ur Leendets land av Franz Lehar, med Jussi Björling) - Varför känns det så starkt i hjärtat då Jussi sjunger? Allas final borde vara som en sång med Jussi - högtidlig,  värdig, varm.

Läs tidigare inlägg om min ungdoms blandband: 

Kommentarer

Elisabeth sa…
Vilket intressant inlägg. Dina rader väcker nostalgiska känslor och jag kan känna igen mig i flera beskrivningar.Hur jag till exempel tog ut ackorden till Six ribbons på ackorden efter att ha följt serien på TV.Hur vi som barn älskade när Popcorn drog igång i gympasalen. Vilket tryck och vad vi sprang! Och Tennesse Waltz som jag älskade att sjunga. Tack för ett fint inlägg.
Anonym sa…
bra inlägg, som alltid! kul!
kommer ni något till sverige, stockholm, sandviken med mera i sommar? :)
Tack , Elisabeth! Ja, musik är verkligen något som väcker känslor och minnen. Musiken är magisk på det sättet. Upplevelsen av musiken från ens barn- och ungdom lever nog alltid kvar någonstans i hjärnan och kroppen.
Tack! Ja vi åker hem i sommar:-)
Anonym sa…
va kul! :) när e ni i sandviken?
Anonym sa…
ska ev oxå dit, i sommar! kanske vi kan ses?