Maurice och annan trevlig belgisk personal

Det här är Maurice. Maurice bor i den lilla byn Celles i belgiska Ardennerna. Där arbetar Maurice på en restaurang som ett slags...vad ska vi kalla det... inspektör eller bas eller patron eller tja, lite allt möjligt.... Faktum är att Maurice jobbar på alla restauranger och även på hotellet i byn Celles, som lite allt möjligt. Faktum är att Maurice äger hela byn Celles. Det tycker i alla fall han själv. "Maurice äger". Med hela värdigheten hos en särdeles kraftig åttaårig blandras (mellan bouvier des flandres och labrador) spankulerar Maurice omkring i byn Celles och "äger". Vissa skulle kalla Maurice tjock - jag kallar det pondus.

Maurice har fullt upp med allt han måste göra i byn Celles - vilket Maurice gör på sitt sangviniska vis. Maurice tjenar på alla nya gäster (Tja'ba!). Tar en sväng in till kocken för att se vad han har för sig (Bœuf?!). Diskar lite tallrikar. Tar en lov ut till gästerna igen och växlar några artighetsfraser med dom (Ça va?). Spankulerar över vägen och lyfter saktmodigt på benet (------). Spankulerar tillbaks över vägen (lite lojt kollande på bilarna som bromsar in medan han sitter och kliar sig i örat med baktassen). Spankulerar bort till nästa restaurang och bekantar sig med gästerna där (Tja'ba!). Städar lite under borden. Ligger lite i skuggan och filosoferar (Zzzzzz). Släntrar in till kocken och kollar vad han har för sig (Bœuf?!), och så vidare.... Maurice är byn Celles egen mascot - ett värdigt epitet för forna tiders byracka.

Maurice är en av många trevliga hundbekantskaper man kan göra här i Belgien då man reser runt i byar, besöker affärer, bor på hotell och går på restaurang. De fungerar liksom lite som en udda men trivsam personal. Man ska exempelvis inte bli förvånad om affärsbiträdet har långa öron och glatt lägger upp tassarna på disken när man kliver in i butiken eller om hotellreceptionisten är lurvig och nyfiket börjar kroppsvisitera en på valda ställen. Inte sällan måste man sedan kliva över den här typen av personal för att ta sig fram med sina väskor och det har hänt att personalen i fråga har kräkts utanför ens hotellrumsdörr (men rummet låg längst bort i en korridor, så det var mest finkänsligt att göra det där, tyckte personalen). Och vad gör det? Trevligare personal finns inte.

Så kör sakta genom de belgiska byarna - vem vet, Maurice eller någon av hans kollegor kan vara ute på uppdrag.

Kommentarer

Önskar att vi här i Sverige hade sådana som Maurice! Härlig text Johanna! Kram på dig/Margareta
Fäldtliv sa…
Hahaha, vilken rolig text! Som jag sagt/skrivit tidigare så tycker jag att du är en fantastisk skribent.
Ja, det blir sån trivsam stämning med såna som Maurice! Vi människor behöver hundar (och vice versa förstås) - jag tror vi blir mänskligare då. Kram till dig Margareta - vad glad jag är att du finns och läser!
Hej Fäldtliv! Tack för dina uppmuntrande ord - jag blir så glad.
Maurice är en av många anledningar till att inte bo i Sverige. Hur lyckades svenskarna utrota allt kul och spännande som finns i Europa, hur gick det till? Heja Maurice! Heja Belgien!
Ha, ha! Underbar kommentar. Heja Jack! Du är ju inte utrotad i alla fall (om än utflyttad) - så lite hopp finns det ju!