Timmarna av Michael Cunningham

Ett sinnrikt, mycket omsorgsfullt designat objekt med flera funktioner. En skulptur som kan snurras och betraktas från olika vinklar. Ett konstverk sammansatt av flera andra konstverk. Ett collage där alla delar pekar mot den gemensamma helheten. Genomtänkt och proportionerlig - från idé till utformning. Så är den här romanen. Vad som börjar i en roman slutar i en annan roman och däremellan finns flera historier, flera världar, flera sanningar som fogas samman i en komplex väv. Något givet syfte eller några givna frågor eller svar finns inte. Man kan både betrakta konstverket med kylig distans eller ana en religiös dimension (kyssen, offret, tretalet osv). Tolkningen är öppen. Mina reflektioner kring boken blir därefter - spridda skärvor, pusselbitar....

Tre dagar i tre kvinnors liv. Tre kvinnoöden ur tre tidsepoker under 1900-talet.
Virginia Woolf, 1923 i England, landsortsby. 
Laura Brown, 1949 i Los Angeles, förort
Clarissa Vaughan (kallad Mrs Dalloway efter Virginia Woolfs romankaraktär i boken med samma titel), 1999 (?) i New York, city.

Att återge handlingen säger inte mycket om romanen som helhet. Man måste uppleva den. Helst tillsammans med, eller strax efter, Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway som är själva kärnan - eller skalet? - till Timmarna. Och helst innan man ser filmatiseringen som (likt nästan alltid filmade böcker) har svårt att fånga romanens bredd  och djup (och som innehåller en konstgjord näsa som i alla fall rubbar min koncentration).

Bokens berättelser har en mörk ton, men språket är ljuvligt doftande, blommigt och levande. (Kanske bara ibland en aning för mångordigt, men det kan vara en effekt av översättningen.) Vissa stycken läser jag om och om igen som ren njutning. Man går in och ut ur tankar, scener, porträtt och betraktelser - ofta med fantastiskt skärpa, sinnlighet och ofta med oväntade vinklingar och "bilder", vissa nästan komiska utan att boken egentligen kan kallas humoristisk:
I köket står Nelly och kavlar ut pajdeg. Nelly är sig själv, alltid sig själv, alltid stor och grov och röd, majestätisk, indignerad, som om hon hela sitt liv levat i en epok som präglats av ära och etikett men som tyvärr upphörde för gott ungefär tio minuter innan man kom in i rummet. Virginia tycker att hon är häpnadsväckande. Hur kan hon minnas, hur klarar hon av att dag för dag, timme för timme, vara så exakt likadan? (s. 88)
..en ekorre kilar över en telefontråd med svansen som ett ljusgrått frågetecken. (s. 189)
Walter har en på sitt sätt beundransvärd fallenhet för att se totalt ointresserad och nollställd ut, likt en ödla som krälat upp på en solig sten. (s. 175)
Precis som i ett spännande musikaliskt verk återkommer i romanen vissa  teman - dessa varieras genom tankar, minnen, konkreta handlingar och symbolik. Tänker du läsa romanen ska du sluta läsa nu - snart avslöjas nämligen några av bokens överraskningar: 

Relationen Normalitet - Galenskap
  • Mrs W: Virginia Woolf längtar till det brusande livet i London men hålls kvar i den stilla förorten av sin man som tror att hennes vacklande mentala hälsa mår bäst av lugnet. Men kanske för "normaliteten" Mrs W. närmare döden?
  • Mrs B: Mrs B lever ett gott hemmafruliv med man och son och ett till barn i magen, men känner sig inte närvarande i sitt eget liv, som att hon är på gränsen till att bli galen.  Ytan är normal men hennes inre är ett kaos. Hon känner sig inte hel och verklig:
"Är du nöjd med din födelsedag?" frågor hon."Kunde inte varit bättre." Han drar ner täcket åt henne men hon tvekar, står kvar vid sidan om sängen, i sitt tunna blå nattlinne. Det är som om hon inte kan känna sin kropp, fast hon vet att den finns där."Så bra", säger hon. "Roligt att du är nöjd.""Ska du inte lägga dig?" säger han."Jo", svarar hon och rör sig inte. Just nu skulle hon kunna vara en svävande intelligens och inget annat, inte ens en hjärna inuti en skalle, bara ett väsen som förnimmer, ungefär som en vålnad. Det är lite som att läsa - samma upplevelse av att känna människor, miljöer, situationer, utan att spela någon annan roll än den välvilliga iakttagarens. (s. 216 f)
  • Mrs D:  I den nutida historien anordnar Mrs D en fest för sin forne älskare Richard, en hyllad författare som nu är döende i AIDS och är på gränsen till galenskap. Richard tycks alltmer frångå "normalitetens" regler. Mrs D. gör allt för att han fortfarande ska känna mänsklig värdighet.

Relationen Konst - verklighet - och inte minst konstnärlighet och skapande och dess närhet till det som kan betraktas som galenskap. Hela boken är i sig också en metaberättelse.
  • Mrs W: En stor del av Mrs W:s dag upptas av att hon fantiserar kring sin nya roman Mrs Dalloway - fantasi och verklighet påverkar varandra. Mrs Wolf och hennes syster porträtteras också som konstverk - deras karaktärer, utseenden och själva deras relation fångas genom liknelser vid konstverk:
Vanessa skrattar. Vanessa har spänstiga drag, hyn är skinande, skållat skär. Fastän hon är tre år äldre ser hon ut att vara yngre än Virginia, och det vet de bägge två. Om Virginia äger en Giottofresks strama, urholkade skönhet liknar Vanessa mer en skulptur, senbarock, i rosa marmor huggen av en skicklig men mindre betydande konstnär. Hon är en utpräglat jordisk, rentav dekorativ uppenbarelse, bara böljor och slingor från topp till tå, med ansikte och kropp formade i ett önsint och aningen sentimentalt försök att skildra ett slags mänsklig ymnighet, så överdådig att det gränsar till det eteriska. (s. 118)
  • Mrs B: Ska baka en tårta till hennes man. Denna prosaiska enkla sak blir hos Mrs B ett mått på hennes egen förmåga till normalitet - att skapa verklighet.
  • Mrs D:  Jobbar i ett kreativt yrke och rör sig bland kreativa vänner. För henne tycks möjligheten till kreativitet vara en självklarhet. Konsten utgör inget hinder för verkligheten eller tvärtom. Är det ödets ironi att Richard, den geniala författaren, är döende medan "medelmåttorna", de "normala" lever vidare?

Kvinnorelationer - mellan systrar, väninnor och lesbiskt par; alla med en erotisk undertext.
  • Mrs W: och hennes syster Vanessa.
När de går ut fångar Vanessa Virginias hand ungefär som hon skulle tagit ett av sina barn i handen. Det är nästan lika irriterande som det är skönt att Vanessa känner sig så hemmastadd, så viss om att hon kan komma en och en halv timme för tidigt. Här är hon alltså, här är hennes hand. Om bara Virginia hade hunnit göra något åt håret. (s. 119)
  • Mrs B: och hennes grannväninna.
  • Mrs D: och hennes partner Sally.

Alternativa levnadssätt / Homosexualitet
  • Mrs W: Virginia  och Leonard Woolfs förhållande tycks platoniskt - bygga på vänskap. Utan att det direkt framgår finns det en underton av homosexualitet hos Mrs W. Hon är nästan manlig i sin - för sin tid - kreativa styrka och framtoning. Hon fantiserar också om att hennes romankaraktär Mrs Dalloway en gång ska ha älskat en annan kvinna. 
  • Mrs B: Lever i en för sin tid idealfamilj med man och barn men vacklar i sin sexualitet. Hon älskar och åtrår både sin man och sin grannväninna - fast på olika sätt.
  • Mrs D: Lever i ett öppet lesbiskt förhållande som nästan utgör det minst erotiska förhållandet i hela romanen. Hon har också en vuxen dotter som är lesbisk. Dottern har tillkommit genom provrörsbefruktning. Tidigare i sitt liv har Mrs D upplevt ett komplicerat och kortvarigt triangelförhållande med Richard och hans manlige älskare.

Kyssen
  • Mrs W: Kysser sin syster - både oskyldigt och med en erotisk underton.
  • Mrs B: Kysser sin grannväninna  - både oskyldigt och med en erotisk underton. 
  • Mrs D: Minnet av kyssen mellan henne och Richard när de var unga gör sig hela tiden påmind. Deras kyss var också både oskyldigt och med en erotisk underton.
Det som oförbleknat lever kvar i Clarissas minne över trettio år senare är en kyss i skymningen på en plätt visset gräs och en promenad runt en damm medan myggorna viner i det fallande mörkret. Hon har kvar just detta perfekta ögonblick och det är perfekt delvis för att hon  den gången trodde att det förebådade mer. Nu vet hon: det var det ögonblicket just då. Det blev aldrig fler. (s. 102)

Relationen barn - vuxna - barnen tycks vara de mest vuxna, de som ser igenom och förstår de vuxnas brister och osäkerhet trots att det inte uttalas. 
  • Mrs W: har en både kamratlig och distanserad relation till sin systers barn, där hon själv vacklar i vuxenrollen:
"Ska vi lägga dit henne då?" säger hon med låg röst. Hon lutar sig mot Angelica som om de hade en hemlighet ihop. En sorts kraft strömmar mellan dem, en gemenskap som varken är moderlig eller erotisk men har inslag av bådadera. Det råder ett samförstånd här. Det råder ett slags samförstånd som språk inte kan omfatta. Virginia känner det, lika säkert som hon känner sol och vind mot huden, men när hon ser in i Angelicas ansikte märker hon på flickans klara, frånvarande blick att hon redan börjar tröttna på leken. Hon har ordnat rosorna och gräset, nu vill hon bli av med fågeln så fort som möjligt och gå och leta efter boet. (s. 123)
  • Mrs B: Mrs Bs: förhållande till sin son Richie är en smärtsam blandning av innerlighet och avståndstagande. Pojken älskar sin mor förbehållslöst men ser igenom hennes yta och anar hela tiden hennes bräckliga inre:
Han ägnar sig helt och hållet åt att iaktta och avläsa henne, utan henne finns det ingen värld. [---] Han kommer att iaktta henne så länge han lever. Han kommer alltid att veta när något inte är som det ska. Han kommer alltid att veta exakt när och hur mycket hon har misslyckats. (s. 193 f.) 
  • Mrs D: Mrs D.s relation till sin vuxna dotter är på ytan harmoniskt men man anar en underliggande konflikt. Har Mrs D. gjort fel som berövat dottern möjligheten till att någonsin få veta vem som är hennes far?
Hon har sex ringar på vänster hand och ingen av dem är den som Clarissa gav henne när hon fyllde arton. (s. 157 f.) 

Relationen Livet - Döden - i nära relation till galenskap/normalitet och konstnärskap.
  • Mrs W: Romanen börjar med Virginia Woolfs självmord genom dränkning. Vatten har länge symboliserat, åtminstone sedan sekelskiftet 1900 och Freud, undermedvetna strömmar och lidelser. En liknande symbolisk kraft har vattnet även i denna roman. När Woolfs dränker sig tycks det paradoxalt nog handla om en allt för stark passion inför livet. Döden finns också med på ett mycket symboliskt sätt i en scen ur Woolfs tidigare liv. Hennes syskonbarn har hittat en döende fågel och lägger den på en rosenbädd att dö.
Innan Virginia följer efter står hon kvar ett litet tag vid den döda fågeln i sin krans av rosor. Det kunde vara en hatt. Det kunde vara den felande länken mellan modistens arbete och döden. (s. 124 f)
Hon tänker på att en varelse upptar mycket större plats i livet än i döden, på hur gester och rörelser, andetag ger en illusion av storlek. Som döda blottläggs vi i våra rätta dimensioner och de är förvånansvärt obetydliga. (s. 167)
Det är bättre, det är säkrare för henne att ta det lugnt i Richmond, att inte tala för mycket, skriva för mycket, känna för mycket, att inte hals över huvud resa till London och vandra runt på gatorna; och ändå håller hon på att dö här, hon ligger så stillsamt och dör på en bädd av rosor. (s. 170)
  • Mrs D: Richard är döende och förlorar allt mer sin livsvilja. När Mrs D kommer för att hämta honom till hans egen fest, kastar han sig ut genom fönstret.
I vestibulen genomgår hon ett ögonblicks förvirring inför problemet med att ta sig till ljusschaktet där Richard ligger och hon känner det just då som om hon hamnat i helvetet. Helvetet är en unken gul låda till rum, utan utgång, fördunklad av ett plastträd, kantad av repiga plåtdörrar (en med en Grateful Dead-dekal på , en dödsskappe med rosenkrans. (s. 202) 
  • Mrs B:  Mrs B:s grannväninna avslöjar vid ett hastigt besök att hon har en allvarlig sjukdom, vilket påtagligt berör och upprör Mrs B. Hon får allt svårare att stå ut med sitt "normala" liv. För några timmar flyr honom - hon tar in på hotell och överväger att begå självmord, men ångrar sig. Senare förstår man att hon lämnar sin familj för gott.
Laura Brown, kvinnan som försökte dö och misslyckades med det, kvinnan som övergav sin familj, lever alltså, medan alla de andra, de som kämpade för att leva vidare i tomrummet efter henne, har gått bort. (s. 224) 

(Alla citat är ur Timmarna av Michael Cunningham, utgiven år 2000 på Albert Bonniers förlag, översättning Rebecca Alsberg.)

Kommentarer

Elisabeth sa…
Intressant! Efter att jag sett filmen "Timmarna" hade jag en period då jag var uppslukad av Virginia Woolfs liv och författargärning liksom att jag tog mig an en hel del av Michael Gunninghams böcker.Jag har också läst boken Timmarna, men för mig är stämningen i filmen underbar och det är en av mina absoluta favortfilmer. Stämningarna, det episka berättandet, nyanserna i mötena, sorgen som följer av utanförskapet och ensamheten. Trevligt att läsa detta inlägg.
Ja, Virginia Woolf är verkligen fascinerande - både som författare och person. Och visst är det intressant att jämföra böcker med dess filmatisering? Det som grep mig mest i filmen var nog Julianne Moores rollporträtt - smärtan man anade bara genom hennes ansikte. Vad jag däremot, både i boken och i filmen, hade svårt att verkligen känna, var samhörigheten och kärleken mellan Clarissa och Richard. Måste snart se om filmen känner jag. Tack för din kommentar, Elisabeth!