Liljevalchs vårsalong 2013

"Det finns nån slags missuppfattning om att konst eller kultur ska göra en nöjd och tillfreds - det är inte alls dess uppgift! Överhuvudtaget!" säger Jessika Gedin i första programmet av Fråga kultureliten i Svt. Smaka på de orden! Jag har faktiskt sällan hört någon så utstuderat göra skäl för ordet "kulturelitism". Det Gedin påstår betyder följaktligen:
  1. Det finns någon eller några som har bestämt vad konst och kultur har för uppgift.
  2. Den uppgiften är inte - "ÖVERHUVUDTAGET" - att göra någon nöjd eller tillfreds (vilket med logisk slutledning betyder att:)
  3. Konsten och kulturens uppgift är att göra folk missnöjda och otillfredsställda.
  4. Före 1900 fanns ingen riktig konst eller kultur.
  5. Populärkultur är inte till riktig konst eller kultur.
När jag vandrar genom Liljevalchs Vårsalong slås jag av hur detta "manifest" liksom ekar genom rummen. Med lärljungens blinda kärlek till sin mästare har de allra flesta konstnärsaspiranterna försökt lyda denna, till synes i sten inristade, regel: Konst får INTE handla om skönhet och glädje - det är absolut förbjudet! Skönhet och glädje är nämligen, enligt samma gamla modernistiska paroll som Gedin gav uttryck för i programmet, inte lika sant och äkta som fulhet, skräck och lidande. 

I rum efter rum upprepas det ironiska, det smärtsamma, det mardrömslika, det pornografiska. Det ironiska, det smärtsamma, det mardrömslika, det pornografiska. Det ironiska, det smärtsamma, det mardrömslika, det pornografiska.... Med allt tyngre och tyngre steg släpar jag mig runt i salongerna. Luften känns liksom kvav. Jag kan inte andas. Konsten känns så sorgligt ynklig. Nästan unken. Skrämmande historiskt okunniga verkar de flesta konstnärer här tro att de spränger några slags tabugränser, med sina erigerade penisar, döda djur, alienerade miljöer och plågade kroppar... Strindbergs "fest för den fria tanken" synes mig långt borta.

Fulhet, skräck och lidande är något vi människor alltid fascinerats av. Det visste nöjesdirektörerna under 1800-talet och kring sekelskiftet som ordnade minstrel-underhållning, cirkusar, varietéer och freak shows där utstötta, annorlunda och "skrämmande" människor och djur förnedrades i spekulativt syfte. Det  förbjudna och farliga är ju så kittlande.... Symptomatiskt nog kom en av modernismens tidiga yttringar, futurismen, att på ett cyniskt sätt ta inspiration från varietékonsten, vilken man uppfattade högg "huvudet av det Högtidliga, Heliga, allvarliga och Sublima i Konsten med stort K." (ur F T Marinettis teatermanifest, 1911).

"Det är bra att konst och kultur väcker känslor" är en återkommande floskel (också hörd i Fråga kultureliten) som alltid betyder att det bara är bra om konst och kultur väcker negativa och upprörda känslor - "...för det får oss att tänka, och se verkligheten på ett nytt sätt", som det brukar heta. Och så kan det naturligtvis vara! Men det är naivt att tro att bara för att konsten är provocerande så är den berättigad och per automatik genererar något positivt. Det kan ju till och med vara tvärtom. "Konsten har ett ansvar", brukar det också heta. Men det ansvaret handlar aldrig om att väcka optimism och framtidstro. Det är inte på modet. Det har det inte varit på många decennier. Depression är tuffare. Det lärde oss Freud.

Modernismens normbrottsidé (över 100 år gammal) frodas än idag, med den skillnaden att den idag ofta är postmodernistiskt tom. Tidiga modernister provocerade mot gamla ideal i sin kamp för konstnärlig och social frihet. Idag när vi är både konstnärligt och socialt fria provocerar konstnärer för att.....tja, provocerandets skull (ett nuförtiden paradoxalt gammalt ideal inom den modern konsten som det är tabubelagt att bryta).  Många konstnärer verkar dock inte förstå att de sparkar in helt öppna dörrar. På ett näst intill prudentligt sätt  har de åstadkommit helt övertydliga budskap i sin konst - ofta så uppenbara att det blir intetsägande. Man vill visa att världen är cynisk, grym, absurd, ytlig och översexualiserad genom att visa konst som är cynisk, grym, absurd, ytlig och översexualiserad. Bra där - att ni visar på något vi redan visste. Hur vore det att komma med alternativ, lösningar, inge hopp, positivism, öppna för nytänkande, nyskapande....?

Och vad sorgligare är - mycket av objekten på Liljevalchs är faktiskt ganska dåligt utförda - attityd och provokation verkar prioriteras framför konstnärligt hantverkskunnande (- få saker är så tabubelagda, ja, rent av provocerande, i den moderna konsten, som att tala om konstnärligt hantverkskunnande). Även om tycke och smak kan vara olika så har kvalitet blivit något in absurdum relativt idag. Eller för att uttrycka det med Gedins ord i Fråga kultureliten: "Ofta tycker jag dålig konst är roligare än bra konst för det väcker mycket mer mostånd".

I Marinettis manifest (ovan) ville han lära teaterförfattarna PUBLIKFÖRAKT (Sic). Idag är vi som publik så indoktrinerade av modernismen så att vi inte längre märker när vi själva görs till åtlöje och står där och nickar beundrande åt kejsarens nya kläder. Idag tolkar vi allt i en konstsalong som konst bara på grund av forumet.  I ett av rummen på Liljevalchs visas exempelvis en video med uppfläkta kvinnokön. I en annan miljö skulle den videon betraktas som pornografi. Att konstnären har goda intentioner hjälper faktiskt inte. Fråga en tonårskille hur han reagerar på videon...

All konst på Liljevalchs vårsalong är dock inte dålig, ful och spekulativt provocerande. Det finns också njutbar konst, utan  förutsägbart budskap, där man som betraktare blir nyfiken, förundrad och hoppfull. Konst som rymmer något hemligt subtilt och samtidigt storslaget. Ingen nämnd, ingen glömd.

Kommentarer

Ja, det var ord och inga visor :-) Jag tycker det är lite parallellt med att det känns "finare" att inte må bra och ha haft en dålig uppväxt än tvärtom. Mår man så dåligt att man blir psykiskt sjuk är det förstås fult, men så där lite lagom ångest ska det vara :-)
Ja, sant! Alltid finns det något i ens uppväxt man kan känna sig kränkt av och som rättfärdigar att man mår dåligt idag. Att ha en diagnos är liksom "inne".
Det är fint att du spontant protesterar mot det som konst numera har blivit. De flesta accepterar vad "experterna" (konstlobbyn) bestämmer utan att närmare tänka efter, trots att de är lika frustrerade som du. Därför har konst blivit så absurd och ffa människoovänlig. Allt som inte passar in väljs bort och resten anpassar sig till rådande dogma (se Liljevalchs). Och det är tyvärr en global trend, konst ser överallt likadan ut, även kineserna har för tillfället anpassat sig. Bara när konst åter diskuteras offentligt av alla tvärs genom specialiteterna, när man alltså fråntar konstlobbyn ensamrätten, att bestämma över den, blir det åter den mångfald som är förutsättningen för att alla människor känner sig delaktiga. Jag håller på att kämpa för det (jag kallar det konstens rekonstruktion). Titta gärna under www.karolamessner.se eller www.facebook.com/karolamessner.ART.
Tack för din intressanta kommentar. Din "konstens rekonstruktion" var spännande att ta del av! Du skrev där om att evolutionsteorin inte finns representerad så mycket i konsten, och det är sant, men det finns i alla fall en hel revy på temat: Ta av dej skorna!(1965-66) av Povel Ramel och Beppe wolgers.