Analyser av 2000-talets bästa svenska musiklyrik

SVT:s musiksajt PSL och Babel har utlyst en tävling om ”2000-talets bästa svenska musiklyrik”. Vem som helst har fått rösta och sedan har en jury valt ut sex finalister från drygt 300 förslag. På PSL:s hemsida uppges  vilka kriterier juryn utgått ifrån i valet av finalisterna:

Låttexten ska:
  • kunna stå på egna ben, utan musiken.
  • fungera att läsa högt
  • inte tyngas av klichéer (som ofta fungerar bra i kombination med musiken men som framträder på ett annat sätt när låttexten läses som text)
  • ha en egen ton och berättarteknik
  • vara som en berättelse eller effektivt fånga en viss stämning.

Kanske är det någon slags konstnärlig kvalitet man kan sammanfatta att juryn sökt finna. Nu är ju konstnärlig kvalitet ett laddat diskussionsämne. Någon slutgiltig konsensus kan aldrig riktigt uppnås, mer än möjligtvis i vissa grupper under vissa perioder, men då är förstås kvalitetsbegreppet ofta omedvetet och diffust ihopblandat med personliga känslor och en strävan efter att följa strömmen och tidens mode.

Alla konstområden rymmer dock vissa konstverk och konstnärskap som få kan bestrida äger stora konstnärliga kvaliteter – oavsett vad man tycker om konsten. På musiklyrikens område i Sverige har vi exempelvis Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Evert Taube, Povel Ramel, Cornelis Vreeswijk, Beppe Wolgers, Olle Adolphson m fl. Vad är det som gör att deras musiklyrik kan uppfattas ha stora konstnärliga kvaliteter? Tyngs deras texter inte av klichéer? Har de en egen ton och berättarteknik? Faktum är att alla de nämnda visskaparna använde sig av klichéer och väl inarbetade berättartekniker. Jag anar att juryn är förledd av den sedan romantiken utbredda tron på att riktigt bra konst är ”unik” och ”sann”, medan ”dålig konst” är ”falsk” och ”tyngd” av klichéer. Den idén dök upp i populärmusiken under 60-talet och har resulterat i en slags musikalisk egocentricitet och självgodhet som idag ingen ifrågasätter.

Jag har under flera år ägnat mig åt att analysera Povel Ramels musik och sångtexter och i anslutning till detta även annan populärmusik från den tid jag kallar ”melodins epok” - 1890-1970. En sak jag förstod genom detta arbete var att hög konstnärlig kvalitet inte hade någonting med ”äkthet” eller ”falskhet” att göra. Precis som Bellman under sin tid, skrev Povel Ramel och andra populärkompositörer under melodins epok, sina sånger för ett speciellt ändamål och med tanke på en speciell publik – inte för att tillfredsställa personliga uttrycksbehov, vilket ofta är myten om hur trubaduren skapar. 

En mycket stor del av populärmusiken under melodins epok skrevs för ett sceniskt sammanhang – för operett, varieté, revy eller film. Kompositören och textförfattaren var på så sätt styrda i sitt skapande att skriva något som passade en specifik rollkaraktär, stämning eller situation. För detta ändamål använde man sig av väl inarbetade musikaliska och litterära koder och formler som publiken kände igen och förstod. Precis så arbetade också Bellman, hans mästerlighet berodde inte på att han skrev ”unika” bekännelser ”ur hjärtat”, utan att han besatt en stor hantverksskicklighet. Han hade förmågan att utnyttja traditionens schabloner och klichéer och sätta samman flera kanske motstridiga regelsystem och därmed skapa något som upplevdes som nytt. Det var också denna förmåga jag upptäckte hos Povel Ramel.

För att på ett någorlunda objektivt sätt kunna bedöma ett konstverks konstnärliga kvalitet bör man alltså börja med att studera hantverket. Hantverket är avgörande för vad som förmedlas. Den klassiska uppdelningen av ett konstverk i form och innehåll är egentligen missvisande. Det är bättre att tala om material och struktur.  Materialet är mer eller mindre osorterade estetiska element som strukturerade på ett visst sätt får en enhetlig estetisk mening. Strukturen är således avgörande för att ”förstå” och ”bedöma” konstverket.

I mitt arbete med att analysera musik och sångtexter från melodins epok kom jag att utarbeta en speciell indelning av sångtextgenrer. Denna indelning utgår i huvudsak från populärmusik skapad innan rocken och popen slog igenom, men kan i stor grad också relatera till både äldre och nyare typer av sångtexter.  Jag blev nyfiken på att se hur de sex finalisterna förhåller sig till min genreindelning. Denna indelning går i huvudsak inte ut på att analysera texters specifika innehåll, utan handlar om att analysera hur texter strukturerar sitt estetiska material, för att därmed visa på vad texten i fråga förmedlar rent generellt. Det är egentligen enklare än vad det låter - genrebeteckningarna skvallrar kanske om vad som åsyftas: berättelsen, stämningen, porträttet, betraktelsen, språkleken, dramat och ingivelsen. Innan jag går in på analyserna av de sex finalisterna vill jag redogöra för dessa olika sångtextgenrer. Observera att genrerna i sig inte säger något om konstnärlig kvalitet.

Berättelsen

”Berättelsen” förmedlar ett konkret handlingsförlopp och är besläktad med litterära genrer som epos, skröna och anekdot. Berättelsen är ofta filmisk till karaktären med en tydlig tidsfaktor med början och slut eller en kort orsak-verkan-kedja. Handlingen pekar framåt, eskalerar mot klimax, överraskning eller knorr. Berättelsen beskriver yttre skeenden oftast på ett objektivt och känsloneutralt berättat sätt. Den här typen av textgenre var vanlig i äldre visor och ballader och kan både vara tragisk eller komisk. Berättelsen återfinns sällan i renodlad form i modern pop. När den återfinns är det ofta i rock- och popstilar som lutar åt vishållet, framförallt inom countrymusik. Exempel från melodins epok är Evert Taubes Karl Alfred och Ellinor (1918) och The Gräsänkling Blues av Povel Ramel (1951) och ett senare exempelvis är A Boy Named Sue som gjordes känd med Johnny Cash 1969.

Porträttet 

”Porträttet” är en textgenre som är ganska specifik för melodins epok, då populärmusiken ofta skrevs för ett sceniskt sammanhang och sångartisterna ofta agerade roller – gärna stereotyper som femme fatale, luffare, sjöman, sprallig snärta osv. Porträttet gestaltar således oftast komiskt karikerade persontyper men ibland också mer sammansatta karaktärer, ungefär som ett tavelporträtt, porträttfoto eller en skulptur. Typen eller karaktären gestaltas i texten med sin ”egen” röst – artisten sjunger alltså ”om sig själv” i jag-form – där ”personlig” dialekt, jargong, språkbruk osv. gör personen ”levande”. Texten är i huvudsak i presens men kan hoppa i tid och rum mellan olika händelser, miljöer och sysselsättningar som likt en fond framhäver porträttet. Musiken till sådana här porträttexter fungerar oftast understrykande till bilden. Men trots att porträttgenren gestaltar en person i jag-form skildras sällan känslor eller tankar – man går inte under huden, så att säga. I modern populärmusik existerar i princip inte den karikerande porträttgenren, möjligtvis med undantag i vissa musikaler. Under melodins epok var publiken mycket medveten om den komiskt teatrala dimensionen av schlagermusiken. Ingen trodde att artisten verkligen sjöng om sig själv utan alla visste att det hela bara var ett rollspel. När rocken och popen slog igenom blev idealet, hämtat från gospel och blues, att sjunga på ett ”äkta” och ”personligt” sätt, därmed försvann det komiskt distanserade draget i populärmusiken. De porträtt-liknande texter som har gjorts i rock och pop gränsar nästan alltid mot den genre jag kallar ”betraktelsen”. Tidiga exempel på porträtt är Fröken Chic av Lincke /Högman (1896) eller Second Hand Rose av Hanley/Clarke (1921). Två ganska renodlade exempel från pop- och rockeran är Sympathy for the Devil av Jagger/ Richards (1968) och Suzanne Vegas My Name is Luka (1987) (Tack Clas Kristiansson för tipset om Stoneslåten!)

 Stämningen

”Stämningen” är också en textgenre med målerisk karaktär men här förmedlas en atmosfär eller stämning i en miljö på ett impressionistiskt sätt. Tempus är alltid i presens – här och nu. Texten kan myllra av händelser och rörelser som sker i stunden. Var och en är händelserna inte viktiga utan det är det samlade helhetsintrycket av en atmosfär som ska förmedlas. Det sinnliga, förnimbara är påtagligt - dofter, smaker, synintryck och ljudintryck – gärna genom uppmanande imperativ av slaget: ”Titta!”, ”Hör!”, vilket förstärker intrycket av en atmosfär som ”lever”. Oftast skildras stämningen objektivt, som ett yttre seende, utan känslomässiga reflektioner, tankar och åsikter, men kan också, om miljön är mer intim, mörkare och mer stillastående, ge intryck av att på ett metaforiskt sätt (även) skildra inre sinnestämningar och känslor. Stämningen är i båda sina varianter lyrisk och återfinns ofta i visor men också i vismässig jazz och pop. Kanske är stämningen en ganska typisk svensk sångtextgenre. Ett vismässigt drag har ju alltid varit levande i den svenska populärmusiken på grund av vårt unikt starka arv från Bellman (en mästare på stämningar). Möjligtvis finns en liknande stark stämningsgenretradition i fransk chanson. Två exempel på stämningar från melodins epok är Ingrid Dardels polka av Evert Taube (1951) och Sakta vi gå genom stan av Ahlert/Wolgers (1961). Ett senare exempel på stämning återfinns i Ted Ströms Vintersaga (1984)

Dramat

”Dramat” förmedlar ett socialt samspel med ett psykologiskt händelseförlopp, där en person känslomässigt påverkar den andra – likt ett drama. Texten har en teatral prägel och innehåller oftast ”repliker” i presens; överhuvudtaget kännetecknas dramat av direkthet och spontanitet, som om dramat försiggick i realtid. Här finns inga utomstående reflektioner utan det sociala samspelet är i fokus. Dramagenren är typisk i vad man kan kalla musikaliska scener där musik och prat varvas eller där två karaktärer sjunger mot varandra. Det här är alltså en ganska udda genre i sin renodlade form, och hör framförallt till scenisk underhållning som opera, musikfilmer och musikaler. Precis som i porträttgenren finns ett lättsamt och komiskt distanserat drag i dramagenren vilket tillsammans med dess teatrala, sceniska koppling gör den svår att återfinna i modern populärmusik – kommer någon på ett exempel? Från melodins epok kan man i alla fall nämna en hel del, exempelvis Rosa på bal av Evert Taube (1942) eller Anything You Can Do av Irving Berlin (1946).

Betraktelsen 

”Betraktelsen” är den mest vanliga av alla sångtextgenrer. Betraktelsen reflekterar kring ett ämne eller en företeelse. I fokus finns tankar, åsikter eller känslor inför något. Genren är således mer ”abstrakt” än tidigare nämnda genrer. Texten är begrundande, resonerande, analyserande, utlevande och kan innehålla budskap, uppmaningar, aforismer, påståenden, liknelser, metaforer, anspelningar, travestier och ibland direkta tilltal och retoriska frågor. Tids- och rumsaspekten är diffus och irrelevant. Betraktelsen är alltså en mycket bred genre som återfinns i flera varianter. 

Under melodins epok var ”kåserande” betraktelser vanliga, och typiska för revykupletten. Dessa betraktelser är ofta ironiska och komiska till sin karaktär och kåserar på ett fyndigt och prosaiskt vis kring aktuella frågor och företeelser. 

En annan variant är de ”lyriska” betraktelserna som i en mer poetisk stil begrundar stora eller små frågor, ofta av filosofisk art och - under melodins epok - ofta med ett optimistiskt budskap. Både de kåserande och de lyriska betraktelserna utgår främst från förnuftsresonemang, men det finns också mängder av betraktelser av emotionell art. 

I en "emotionell" betraktelse utgår betraktelserna från ett tydligt subjekt uppehållande sig vid en privat känsla mer än ett reflekterande förnuft. Det är den här typen av betraktelse vi hittar i många sentimentala och romantiska populärsånger men också i centrallyriska visor. Ofta tillbeds ett annat subjekt på expressiva sätt och ”spontana” känsloutlevelser i stil med ”Jag älskar dig!” är vanliga. Här saknas ofta ironins och objektivitetens distans. Resultatet kan bli såväl gripande som pekoralistiskt. 

Man kan också diskutera ifall man skall räkna betraktelser med politiskt eller religiöst budskap som en egen kategori. Sådana ”kamp”-sånger rymmer ofta en egenartad blandning av känslofyllt patos och förnuftsresonemang. 

Inga av dessa varianter av betraktelser kan man dock dra tydliga gränser mellan – många texter har ingredienser av flera kategorier. En tydligt kåserande betraktelse från melodins epok är De’ är’ grabben me’ chokla’ i av Lindberg/ Stevan (1927) en mer lyrisk variant är Någonting att äta, någonting att dricka (1932) av Wehle / Herr Dardanell, och en emotionell betraktelse är I rosenrött jag drömmer av Louiguy / Levin (1948). En senare lyrisk betraktelse är All you need is love av Lennon /McCartney (1967) och en senare emotionell betraktelse är Nothing's Gonna Change My Love For You av Goffin /Masser (1984) men exemplen är miljontals och kan hämtas från nästan vilken musikgenre som helst under nästan vilken tid som helst. 

Språkleken

”Språkleken” är en slags anti-text – en textgenre som manipulerar med språkets regler och konventioner så att ”meningen” försvagas eller ger upphov till nya betydelser. Ofta kan språkets ljud och rytm dominera över ordens semantiska betydelse. Språkleken kan också förstora bagateller på ett absurt eller nonsensartat sätt. Språkleken kan finnas som ett humoristiskt stildrag i andra genrer men kan också ”färga” en hel sångtext. Ju mer mättad en text är av ordlekar, nonsens och absurditeter ju mer försvagas textens ”meningsfullhet” och gör den till en språklek. Språkleken är vanlig i barnvisor, skämtvisor, novelty, rhythm-and-blues och tidig rock’n’roll men är också en viktig del i avantgardistisk konst, men kallas då gärna dadaism eller surrealism. 
Som humoristiskt stildrag var språkleken vanlig under melodins epok men få använde genren så renodlat som den svenske novelty-mästaren Povel Ramel, exempelvis i The Purjolök Song (1958). Tutti frutti med Little Richard (1957) är också en språklek, liksom I Am the Walrus av Lennon/McCartney (1967). 

Ingivelsen 

”Ingivelsen” är en till synes spontan sång i stunden, vars ofta enkla text i presens understryker något glatt och socialt man gör ”just nu” – man dricker, äter, sjunger eller dansar. Man tänker och reflekterar inte mycket utan agerar bara. Ingivelsen är alltså en slags glädjeyttring och innehåller gärna ”spontana” utrop, uppmaningar eller anvisningar för hur man dansar, skålar, sjunger osv. Äldre dans- och nubbevisor (som Hej tomtegubbar) hör till denna kategori och egentligen är även många arbetsvisor och annan funktionsmusik uppbyggda på liknande sätt. I många fall är det endast omkvädet eller refrängen på en sång som har karaktären av ingivelse. Många pop- och rocklåtar av karaktären ”ingivelse” anspelar mer eller mindre explicit på sex. Två ingivelsesånger från melodins epok är Lambeth Walk av Noel/Furber/Rose/ Kar de Mumma (1938) och En glad calypso om våren av Olle Adolphson (1958). Senare ingivelser är Boogie Oogie Oogie med A Taste of Honey (1978) och många andra liknande discolåtar. 

ANALYSER

Det jag här ovan beskrivit är ”idealbilden” av varje genre, men i verkligheten kan många sångtexter ”svaja” eller växla mellan genrer – ibland skickligt och till synes medvetet gjort, men ofta till synes ofrivilligt vilket därmed gör att textförfattaren riskerar att misslyckas med att förmedla det hen vill. Som sagt kan en medveten användning av klichéer skapa stor konst, medan ett omedvetet användande av schabloner är det som ofta gör att en text uppfattas som vag, tråkig eller klichéfylld. 

Om vi nu tittar på de sex finalisterna – hur förhåller de sig till de genrer jag har angivit ovan? 

Allt faller – Kajsa Grytt

Allt faller är en lyrisk betraktelse såtillvida att den förmedlar reflektioner och tankar på ett till stora delar poetiskt sätt med många metaforer och vissa retoriska stildrag som exempelvis anafor. Sångtexten skiljer sig dock till karaktären från melodiepokens lyriska betraktelser på många sätt. Den grundläggande skillnaden är att den är djupt melankolisk och har ett modernistiskt fragmentariskt språk som framkallar brottstycken av bilder som man som läsare bara vagt kan tolka utan att helt förstå sammanhanget. 

Jag ligger i min soffa
Ser en film där alla fina får varann
Men det är bara på låtsas
I verkligheten längtar alla
Efter någon annan
Alla röda rosor
De vissnar ner till svart
Alla hårda nätter
Sköljer bort det där vi haft
Och händerna som brändes
Jag har glömt bort hur de kändes


Det modernistiskt ”fria” i rytmiken verkar dock inte helt medvetet gjort utan ger intryck av att någon hastigt skrivit ner poetiska infall och inte brytt sig om att metern haltar. Det modernistiska draget ”poppas” också upp av sporadiska rim av ganska simpel kvalitet som svart-haft, ner-mer och bort-upp. Rimmet ”soffa-låtsas” skulle i Karl Gerhard-sammanhang klassas som ett s.k. spexrim, men jag tror inte att man ska tolka det som ett sådant här. Metaforerna och ”bilderna” är därtill klichéartat dramatiska – det är ”röda rosor” som ”vissnar ner till svart”, ” hårda nätter”, blod som ”rinna ut”, ”världens högsta berg”, ”himlen” och ”vingarna”. Lite pekoral väl? (Därvid inte sagt att melodins epok inte rymmer nödrim, klichéer och pekoral.) 

I juryns motivering står det att texten effektivt fångar ”förälskelsens paradox, att känslan både är välbekant och helt ny. Som i den grammatiskt geniala vändningen i ’En gång till har aldrig känt så har [sic] förut’.” Ärligt talat så läser jag in en mycket mörkare känsla än förälskelse i den här texten, en mörk och splittrad känsla, men knappast paradoxal eller genial språkmässigt. Lyssnar man på musiken så blir det ju en helt annan sak, men de här finalisttexterna skulle ju kunna stå ”på egna ben” och det tycker jag inte att Allt faller gör. 

Ragnar - Mattias Alkberg BD

Ragnar är också en lyrisk betraktelse, med inslag av stämningsbilder. Även här finns drag av modernistisk lyrik. Så här motiverar juryn texten:

”Rakt på sak om när insikten om alltings förgänglighet slår till med full kraft. Den naivistiska, lätt humoristiska stilen skapar närvaro och nerv som gör att texten inte tippar över i pekoral. Och välfungerande referens till Ragnar Strömbergs poesi.” 

Det är visserligen något töntkomiskt med titeln Ragnar, men att som juryn beskriva den här texten som humoristisk är för mig obegripligt. (Har inte humorbegreppet urvattnats idag?) Däremot är den helt klart naivistisk. Lite barnramsa nästan till en början (punk och barnslighet är mycket närbesläktat): 

En sån dag 
fåglar sjunger, man är glad 
Mmm 

Allt är fest 
grannen spelar punk och man är bäst 
Mmm

Sedan rullas metaforiska bilder in på ett ödesmättat (nåja) anaforiskt sätt:

Men då krälar
svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av 

Då trålar oljetankers in 
och genom bottenviken
Smutsar ner nåt rent och bra


Den här textförfattaren verkar helt klart mer medveten om vad han gör, än textförfattaren till Allt faller; strukturen är stram och har ett enkelt och tydligt budskap – kanske väl enkelt och tydligt, men jag tror att det är avsikten. I språket blandas högtravande och lite ålderdomliga formuleringar som ”hjärtat rött” och ”allt som lever är förgängligt”, med ungdomligt slarviga och talspråksmässiga formuleringar som ”allt som är på ju kan slås av” och ”Hur man än beter sig är det kört”. Jag anser att det är den balansen som gör att det ”inte tippar över i pekoral” – humor kan jag inte kalla det. Den modernistiska ”tonen” förstärks av den (för mig) gåtfulla referensen till Ragnar Strömberg (jag kan tänka mig hur juryn älskade den – förståelsen av intertextualiteter är alltid kul att briljera med). Men för mig blir dock Ragnar för naiv (på ett kanske inte helt frivilligt sätt) för att hålla som poesi. Och oljetankers – ”trålar” de? 

Höj volymen – Lilla Namo

Hiphop-texter är intressanta i detta sammanhang eftersom de ofta rymmer brottstycken från flera sångtextgenrer ihopsatta på ett ibland styltigt och naivt nödrimsaktigt sätt, ibland på ett intrikat lekfullt sätt. I Höj volymen finns drag av ”ingivelse”… : 

Jalla 
höj volymen om du känner för att tugga
Höj upp den så mycke dina öron börja ryka

… och ”stämning” (eller ”berättelse” - materialet är så litet att man kan tolka det som båda) …:

Aina dom är bakom dig
Din bil har fått en skugga
Ja höj volymen du hör
Inte när de visslar
Oh Oh det är ljudet från polisen
Back inte bak du hör inte blåljusen


… och ”drama”...:

Åhå, konstapeln säg mig vad är dealen?
Han ba, hm, du har värsta fina bilen
Väldigt värdefull, har du påbrå från Syrien?
Äger du en kiosk eller bara efterbliven?


….och kåserande ”betraktelse ”…:

Stoppa inte dom 
Dom har tillräckligt
För vissa snubbar har ingen

sysselsättning
a-kassa arbetslös 
utan nån ersättning 
bor hemma fortfarande när de fyllt tretti

….och till och med ”språklek”…

För golare har inga polare
Ni blir nekade
För golare har inga polare
Fattar du?
Ni golar ner volymen
Ni blir hotade
Tagga nu
För golare har inga polare
Så vi ringer runt för att gola ner alla golare
Fattar du?
[---]
Äru deli lo rör inte min stereo
fuck it


Faktum är att hiphop som musikstil hela tiden gränsar till ”språkleken” eftersom orden är en fundamental del i musikstilens rytm och klang. Även om rapartister ofta har ett budskap eller levererar åsikter i sina texter så verkar semantiken (och grammatiken) ofta få stå tillbaka för prosodin. Därför fungerar inte alls hiphop-texter som traditionellt läst poesi. Textens klang- och rytmmässiga egenskaper kommer bara till sin rätt som rappad. Läst blir ju texten som en ko på styltor - ofrivilligt komisk. 

(Vet Lilla Namo att början på låten Höj volymen låter som när storpotäten puttrade in i Vilse i pannkakan?)

Tro och tvivel - Håkan Hellström

Är detta en berättelse, en stämning eller en betraktelse? I Tro och tvivel växlar och sammanbinder Håkan Hellström flera perspektiv, liksom modernism och tradition, vilket gör texten mångbottnad och komplex. Det undflyende fragmentariska är skickligt blandat med konkreta detaljbeskrivningar, vilket öppnar för många tolkningar. De två första stroferna är genremässigt en berättelse som helt klart utspelar sig i modern tid men som stilistiskt rör sig på ett rebelliskt fladdrande sätt i den litterära traditionens landskap. Visst hör man ekot från Evert Taubes sjömansvisor i den handfasta stilen som är både kärv och nostalgisk på samma gång? 

-94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
till jag började med Tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dom på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom

Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"

Årtalet, de hastigt växlande minnesbilderna, båtlivet och inte minst formuleringen ”Karl-Johan, Andreas och jag” ger klara associationer till Taubes Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag. Men här finns en ton av melankoli och alienation som inte känns igen från Taube. Och den ödesmättade formuleringen ”skuld och lidande väntar på er fortfarande” ger snarare bibliska känningar. Samtidigt är metern nyckfullt ryckig, rastlös som det moderna livets stadspuls. Även språkbruket är virvlande, virrigt sammansatt av arkaiska formuleringar och ord och rebelliskt sprängd grammatik och syntax. 

Det ryckiga språket speglar också kasten mellan känslor och minnesbilder som blir mer frekventa i de fortsatta stroferna. Här blir den inåtvända blicken, reflektionerna, starkare och därmed också berättelsen dunklare. Som läsare anar man och känner en malande ångest och sorg. Det är en bitterljuv, vacker ångest Hellström lyckas skapa – på så sätt knyter han an till romantikens poeter - man han gör det på ett dynamiskt, vibrerande sätt.

Diamant - Lorentz & Sakarias

Diamant är inte som Höj volymen en hiphop-text som växlar mellan genrer, utan är till största delen en lyrisk betraktelse. Temat kretsar kring ett nyfött barn. Att temat är ett barn är dock inte helt uppenbart bara genom att läsa texten (temat ”avslöjas” i juryns motivering), för även om texten tillhör bara en genre, så är den mycket mer spretig och ofokuserad än Höj volymen. Om jag var redaktör och skulle få redigera den här texten som en dikt, så skulle jag stryka 75% av orden och strama upp språket. De fragmentariska meningsbyggnaderna och växlingarna i tempus och stilnivåer kan fungera om texten hålls stram och koncentrerad, men ger så här bara intryck av att någon klottrat ner idéer till en dikt. Det är en salig blandning av klichéartade formuleringar som ”vi har flaggan i topp”, ”en dag kommer du få din revansch” och ”solen har sin gång”, och grammatiska vändningar som borde få alla svenskalärare att gråta. 

Yeah
Hon gråter igen
yeah
det händer åter igen
vänder kepsen bak o fram hoppa på tåget igen
för det var kaos då
cool nu men ordnar sig
sen
men vi har flaggan i topp
genom smutsen
vi kommer inte backa för nått
eller nån inte nånting alls.
det ligger nått i luften
här omkring
aaaah, det e’ dags att vi går in
en dag kommer du få din revansch
mot dom som tar ned dig
men jag är bredvid dig
då måste dom ta ned mig me’
men jag kommer aldrig
låta det ske’diamanter aldrig låter som de’

Lyssnar man på texten sjungen finns även här, liksom i Höj volymen, en viss klang- och rytmmässig poäng i den mediokert uppbyggda texten, men läser man den bara rakt upp och ner ger den inte ens ett komiskt intryck. Bara rörigt. Det finns dock partier som glimtar till. Just uttrycket ”det här är vår vita sten [---] håll den hårt i handen” är en vacker metafor för barnet. Jag tänker förstås på Gunnel Lindes underbara bok Den vita stenen och läser in dess magi i uttrycket - och det är ju vackert så, oavsett om textförfattaren gjort det avsiktligt eller ej. Det bästa stycket är dock det här: 

Har byggt ett hem till dig,
köpt en liten säng till dig,
och fast vi aldrig träffats
Så är det som jag känner dig


Det hade räckt så.

Isarna - Säkert!

Isarna är också en lyrisk betraktelse med en helt annan skärpa än Diamant. Den här texten tror jag att någon har suttit och filat på ett bra tag. Formulerat om och strukit över, så att den skulle bli just så poetiskt gråkylig som jag tror eftersträvades. Juryn skriver att det i denna text: ”sammanförs barndom och vuxenhet” men det undrar jag hur de kan vara så säkra på. Det verkar finnas en historia bakom texten – som antyds i några lite konstruerade och patetiska anekdoter som ”Vi går på skaren över isen som brast under dig när du var fem” och ”Vi läser Hundra år av ensamhet” - men bakgrunden är till största delen dold, dessvärre utan att jag blir nyfiken. Vad som framförallt förmedlas i texten är en frustrerad ensamhet och livsleda som håller på att sprängas.

De brister tidigare och tidigare, isarna
Fåglarna flyttar längre norrut varje år 
De säger hotet mot klimatet men jag tar det 
Som ett tecken på att du kommer upp igen 
Kom hit igen 
En timme tar en vecka här 
Slå mig så att nånting händer 
Visarna på klockorna går bakåt här 
Jag skakar om kalendern 
Kyss mig så att nånting händer 
Slå mig så nånting blöder 
Elda upp mitt hus, gör det ikväll 
Så det finns nåt som glöder


Isen som metafor för tystnad, stillastående tid och ensamhet är fungerande men inte så innovativ. Den kyliga tonen distanserar även läsaren. Texten är ganska klanderfri och ”snygg” – men är den inte lite ointressant? Jag tror detta beror på två saker – dels innehåller texten för mycket abstrakt resonemang utan ”levande” bilder och trovärdiga anekdoter (jfr med Hellströms text Tro och tvivel). Dels används här poetiska klichébilder om isar som brister och fåglar som flyttar på ett aningslöst sätt. Det blir ju inte bra lyrik bara för att man använder ett poetiskt språk, möjligtvis blir det en lyrisk pastisch. Klichéer måste användas på ett medveten och reflekterande sätt – man måste få dem att ”andas” på ett nytt sätt. Kanske kontrastera dem mot något oväntat, formulera om dem eller föra in dem i ett nytt sammanhang. 

Sammanfattning:

Efter att ha läst alla texterna kan jag konstatera att alla sex texterna är påverkad av modernistisk poesi. I de flesta fall indirekt och helt omedvetet förstås. Stildrag från den modernistiska lyriken har varit en del av rock- och poptexter sedan 60-talet. Många av dess drag har blivit klichéer – det deprimerade, det ungdomligt rebelliska, det fragmentariska. Glad, god, nöjd och positiv var det länge sedan man var i populära sångtexter. Det rebelliska draget märks språkligt i den envetna oviljan till att följa metern, grammatiska regler och utarbeta intelligenta rim. Nödrim är mer standard än undantag. Det deprimerade och rebelliska får dock samtidig gärna slagsida mot det allt för romantiskt patetiska och svulstiga. Resultatet blir därför ofta märkliga blandningar mellan ofrivillig naivism och högtravande klichéformuleringar. Detta skulle kunna undvikas om textförfattarna hade större kunskap och medvetenhet kring de traditioner man förhåller sig till - för förhåller sig till traditioner gör man, vare sig man vill eller inte. Och observera att även modernismen är en tradition med sina klichéer och "regler".

Jag har märkt att det fragmentariska uttryckssättet i sångtexter är så utbrett att man nästan bör räkna vissa texter som präglas av detta till en egen sångtextgenre – det man kan kalla ”collaget”. Ett collage består av brottstycken och sammansatta fragment – ibland sammansatt till en mångtydig, nyskapande bild som man kan "läsa" ur flera perspektiv, ibland bara som en rörig anslagstavla.

Av de sex finalisterna väljer jag Håkan Hellströms text Tro och tvivel som vinnare. Hellström är - utan tvivel  - en av de mest intressanta nutida textförfattarna med en stark medvetenhet om traditionen men med ett eget, innovativt förhållningssätt till den. Jag tycker dock att det är bra sorgligt att juryn inte hittade fler texter av hög kvalitet och med en större bredd i uttryckssättet.

Kommentarer

Elisabeth sa…
Mycket intressant!
Hej och god jul
Visst ska Taube ha kommenterat Ramels Balladen om Eugen Cork? Nåt om att Powel var "en riktig luring" eller dyl!?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Det stämmer. Han sa, enligt Sven-Bertil Taube: Den där Ramel, det är en riktig räv, det. Han får man passar sig för!