Inlägg

Visar inlägg från 2014

Såna sånger måste sjungas

Bild
"Såna sånger måste sjungas..." lyder en textrad i Sången om Mattimed Franska trion. Det är så smärtsamt att lyssna på deras sånger, som att gå på tunn is. En ibland klar, ibland skrovlig, men alltid bräcklig yta som vid varje steg kan öppna sig mot mörkret  - eller befrielsen. 
Jag upptäckte denna udda grupp genom deras version av en gammal amerikansk sång, Godnatt Irene, som fullkomligt bröt ner mig. Ska man skratta eller gråta? Just denna ambivalens är ständigt närvarande när man rör sig genom deras musikaliskt udda men samtidigt så välbekanta trakter. Som att se med nya ögon, höra med nya öron. Deras växlingar mellan det brutalnaivistiska uttrycket och en flödande, hejdlös musikaliteten (lyssna exempelvis på Bebop), gör mig gråtfärdig av lycka. 
Såna sånger måste sjungas. Jag dansar över isen, skräckslagen men lycklig.




Känner du Fia Jansson? - en tvetydig historia

Bild
Känner ni Fia Jansson som bor uppå Söder hon har förresten två stycken vindögda bröder en av dem heter Hammarlund, en heter Schröder här ska ni se ett hjärta som klappar och blöder
Fia Jansson måste räknas till en av de mest livaktiga slagdängorna under 1900-talet. Textens upphovsman, Stockholms tidiga revykung Emil Norlander, skapade numret till revyn Den förgyllda lergöken,vars premiär gick av stapeln den 4 juni 1900 i Kristallsalongen på Djurgården. Hela numret utgör ett slags gestaltat sångporträtt av en Stockholmsmamsell ur samhällets lägre skikt, ”dråpligt” framställd (som Norlander själv vittnat om) av Kristallsalongens egen direktris fröken Anna Hofmann. Förebilden lär ha varit Albert Engströms figur ”Fia med foten”. För dagens lyssnare kan visan tyckas oförarglig och enkel men dåtidens publik kunde med all sannolikhet uppfatta många parodiska dimensioner och uddar som vi inte uppfattar idag. Det brukliga sättet att skapa musikaliska revynummer var vid denna tid att sätta en ny tex…

Återträffen - en förenklad bild av offer och förövare

Jag tror jag var lite samma typ som Anna Odell som barn. Lite udda, ensam, tyst. Konstig. Kände mig utanför. Skämdes för vem jag var, hur jag såg ut, var jag kom ifrån. Ibland lekte jag med andra men långa perioder stod jag ensam på rasterna och frös. Passade aldrig riktigt in. Det hände att någon retade mig. Det hände att jag retade någon annan. När man steg på bussen hejade vissa, vissa inte. Jag hejade på vissa, på vissa inte. Man kunde inte sätta sig var som helst. Man kunde inte säga vad som helst. Man var rädd. Man frös. Det sociala klimatet var kärvt. Jag vantrivdes under hela min skolgång. Men redan då förstod jag att också andra vantrivdes och kände sig ensamma. Jag hade inga specifika fiender. Jag var min egen fiende. Positionerna mellan människorna fluktuerade utifrån tillfälle och miljö och deltagare. Fysiskt hade vissa övertaget. Intellektuellt andra.  I konstnärliga sammanhang ledde en tredje grupp. Könsblandade grupper hade andra spelregler än pojk- och flickgrupper. M…

Franui - en musikalisk resa genom tider, epoker, länder och kulturer

Bild
Om man som jag gillar tyska lieder, tyrolerorkestrar, klezmer, romsk folkmusik, balkanblås, swing, tango och tysk cabaretmusik och är nyfiken på hur det skulle låta om man liksom vävde samman alla dessa stildrag - ja, då ska man lyssna på den österrikiska ensemblen Franui. Deras versioner av Schuberts och Brahms lieder, liksom deras arrangemang av popsångaren Karsten Riedels tonsättningar av Shakespeares sonetter är överraskande och förunderliga resor genom tid och rum, länder och kulturer, och rymmer alla stämningslägen mellan det meditativt melankoliska och det cirkusartat burleska. Genom sina udda instrumenteringar  och arrangemang (dulcimer, cittra,  harpa, violin, bas, dragspel, tuba, andra mässings- och träblås och röster) belyser Franui den så kallade västerländska musiktraditionens stora avhängighet till den östeuropeiska musiken - den som ligger till grund för så mycket av den 1700- och 1800-talens musik vi känner. Tydligt blir också hur man kan hitta en skärningspunkt mella…