Återträffen - en förenklad bild av offer och förövare

Jag tror jag var lite samma typ som Anna Odell som barn. Lite udda, ensam, tyst. Konstig. Kände mig utanför. Skämdes för vem jag var, hur jag såg ut, var jag kom ifrån. Ibland lekte jag med andra men långa perioder stod jag ensam på rasterna och frös. Passade aldrig riktigt in. Det hände att någon retade mig. Det hände att jag retade någon annan. När man steg på bussen hejade vissa, vissa inte. Jag hejade på vissa, på vissa inte. Man kunde inte sätta sig var som helst. Man kunde inte säga vad som helst. Man var rädd. Man frös. Det sociala klimatet var kärvt. Jag vantrivdes under hela min skolgång. Men redan då förstod jag att också andra vantrivdes och kände sig ensamma. Jag hade inga specifika fiender. Jag var min egen fiende. Positionerna mellan människorna fluktuerade utifrån tillfälle och miljö och deltagare. Fysiskt hade vissa övertaget. Intellektuellt andra.  I konstnärliga sammanhang ledde en tredje grupp. Könsblandade grupper hade andra spelregler än pojk- och flickgrupper. Med åldern förändrades också ledarroller och status. I vissa fall var läraren auktoritär, ibland den mest hunsade. I själva verket var dessa så kallade makthierarkier i konstant rörelse i en komplex väv. Jag kallar det hellre mänskligt socialt samspel - det spel vi alla måste delta i vare sig vi vill eller inte. Ett spel där vissa har en förmåga att anpassa sig och skickligt kan få positionerna att förändras på ett positivt sätt. Andra har en mindre social begåvning vilket kan resultera i att man förlorar sig själv eller börjar missbruka den position man har. Vem var jag i den där väven? Vilka roller hade jag? Kan man svara på dess frågor på ett enkelt sätt? Bör man svara på dessa frågor på ett enkelt sätt - förfalskar man inte verkligheten då?

Filmen Återträffen har uppenbarligen en agenda - att visa på strukturella makthierarkier genom ett övertydligt exempel. En person är offer och resten förövare eller passiva medbrottslingar. På köpet blir det också en film om hämnd (för inte var väl hämnden huvudsyftet?). Första delen av filmen är som en förverkligad fantasi om revansch. Alla ens antagonister är samlade och man får tillfälle att säga precis vad man känner och tycker om alla och naturligtvis blir då alla - i ens fantasi - jätteprovocerade och går till fysisk attack så att man verkligen får vatten på sin kvarn hur jävliga alla är och hur utsatt och underlägsen man själv är. Att man sen (som i del två i filmen) kan visa denna fantasi som en film för de berörda antagonisterna som sitter där handfallna och darrande, gör fantasin komplett och ger en själv just den där tillfredsställande "jag vann till slut ändå"-känslan. I alla fall ett tag. I slutändan är man i alla fall ensam och utanför. Men det är kanske där Odell vill vara?

Som varande ensamvarg så vet jag att man som sådan har en speciell makt. Man står lite utanför och iakttar de andra. Samtidigt som man känner sig utanför och underlägsen så finns det en drag av överlägsenhet i den position man har - man ser det andra inte ser. Det är en fantastisk möjlighet till att få ett bredare perspektiv på tillvaron. Men man kan också välja att utse sig själv till "underdog", ett offer - tillvaron blir enklare så, man kan alltid sparka uppåt. Blir man en del av gemenskapen förlorar man den där speciella positionen. 

I verkliga livet är det osannolikt att de sk makthierarkierna i Odells klass var konstanta under nio år. Det är också osannolikt att hela klassen vid återträffen (35 år gamla) skulle kunna vända sig mot Odell och gå till fysisk attack. Naturligtvis har de flesta i Odells klass vuxit upp och mognat som människor och kan se både Odell och sig själva på ett annat sätt idag. Nog måste väl Odell också kunde göra det? Det skrämmer mig att hon så cyniskt kan stämpla så många människor "för den goda sakens skull". Men vad som skrämmer mig ännu mer är att så få - knappt någon i det kulturella Sverige - reagerar på hur dubiös och psykologiskt förenklad den här filmen är. För mig ter sig Återträffen lika platt som en skolfilm om mobbning gjord för 14-åringar.

I filmen är Odell ivrig att få alla att förstå hur hon har känt och hur dåligt hon har mått, men var finns viljan att förstå någon annan? Naturligtvis fanns det andra i Odells klass som också kände sig utanför och värdelösa. Hur var hennes klasskamrater som människor? Hur mådde de? Hur såg deras uppväxtförhållanden ut? Jag önskar att Odell hade velat synliggöra dessa människor som de komplexa, individuella varelser som de var och är - det skulle inte ha förminskat hennes känslor eller förtagit grymheten i mobbningen, tvärtom skulle historien blivit mycket mer drabbande. Hade dessa personer inte velat medverka så skulle hon ha kunnat låtit dem skriva ner sina berättelser och intervjuat människor i närheten. Även Odell själv är märkligt anonym genom hela filmen. Vem var hon? Genom "dokumentära" "intervjuer" eller egna monologer skulle hon ha kunnat göra filmen till ett collage av minnesfragment, frågor, reflektioner, bilder och röster - med andra ord en flerdimensionell och mångtydig bild av något som aldrig kan fångas i sin helhet (och därför aldrig får förenklas) men som ändå kan ge oss - och Odell - en viss förståelse och kanske även försoning. Men en sån ambition verkar inte ha funnits. 

Kommentarer

Henrietta sa…
Jag har inte sett filmen ännu och vet inte heller hur Odells bakgrundshistoria ser ut, men om jag plockar ur mina egna erfarenheter av mobbning så förstår jag hennes ovilja mot att låta någon av förövarna stå till tals. Jag blev mobbad för 13, snart 14, år sedan och lever ännu idag med efterdyningarna av det som hände. Jag började bearbeta mobbningen några månader efter att jag räddats ur situationen, men har fortfarande social fobi och panikångest som jag ännu inte lärt mig hantera. Detta skriver jag inte med syftet att låta självömkande och jag tycker inte om att se mig själv som ett "offer", men sanningen är att jag, på grund av dessa tonåringar, ännu inte har kunnat ta kontroll över mitt eget liv. Jag är medveten om att det är som du säger, att alla växer upp och mognar som människor, och de som mobbade mig skulle troligtvis inte göra likadant idag, men ärligt talat så bryr jag mig inte om hur de här personerna mådde då. Det är inte intressant och inte heller relevant. Jag skulle inte få för mig att hämnas på dem som vuxna, men jag har ingen lust att förlåta dem heller. Det skulle inte få mig som vuxen, eller mig som tonåring, att må bättre, och att veta att mina mobbare mådde dåligt gör mig varken glad eller ledsen. Det är helt enkelt irrelevant. Och jag misstänker att det kommer kännas likadant för mig när jag ser Odells film. Jag vet inte om det är specifikt för oss som blivit mobbade, men jag ser ingen poäng i att belysa att även mobbaren är en komplex människa, speciellt inte om filmen är gjord ur den mobbades perspektiv. Det skulle eventuellt vara praktiskt om filmen var ämnad för lärare eller annan skolpersonal som behöver utbildas i att se mobbningen innan den händer. Men jag skulle personligen inte vara intresserad av att se en film om en kvinna som genom att göra intervjuer och forska i bakgrunder och uppväxtförhållanden försonas med de människor som mobbade henne under hela hennes uppväxt. För den som blir mobbad är mobbning någonting enkelt. Det finns offer och förövare, punkt.
Tack Henrietta. Jag är ledsen för det du varit med om och kan förstå din hållning. Om du ser filmen får du gärna återkomma och berätta vad du tyckte och tänkte.
Robodan sa…
Jag håller inte med! Jag tror inte det är möjligt att förstå vad som är osannolikt och inte om man inte själv har varit mobbad, den där som alla tycker är en tönt. Jag var själv mobbad i 4 år och att det skulle vara osannolikt att strukturer håller i sig i 9 år eller att strukturer kan hålla i sig bland vuxna håller jag inte med om. Det krävs verkligen några starka utbrytare om man inte ska lägga sig platt och bli passivt medskyldig. Det betyder inte att det inte fanns andra människor i hennes klass som hade det tufft eller att det finns förståeliga förklaringar till varför vissa av dem blev mobbare. Jag förstår verkligen inte varför Anna ska tvingas på uppgiften att ge någon sorts helhetsbild. Detta är hennes historia och ingen annans. För henne blev denna stigmatisering så stark att hon blev psykiskt sjuk och försökte ta livet av sig. Att konfrontera detta är ingen hämnd utan en viktig lärdom. Det är viktigt att hennes klasskamrater funderar på maktstrukturerna, så att någon annan kan bli hjälpt i framtiden. Det hjälper inte att se och förstå och problematisera de andra klasskamraterna för att visa mobboffrets värld. Det här är en film om mobbingens strukturer och det skulle bara vara löjligt att försöka ge en helhetsbild.

De är människor. Jag har förlåtit mina mobbare och någon hämnd har jag verkligen inte behov av, men jag använder historier om vad de gjorde mot mig varje dag i mitt liv som lärare. Det tog mig minst 20 år att börja acceptera att jag själv hade ett värde utan prestation. Jag är ännu inte helt ur det. Det är viktigt att människor förstår vilka djupa sår man kan göra i en annan människa. Det finns inga undanflykter.
Robodan sa…
http://www.barometern.se/kronika/kritisk-fordumning-nar-ideologin-styr(4104628).gm
Intressant studie: http://www.theguardian.com/education/2008/aug/29/bullying.schools