Känner du Fia Jansson? - en tvetydig historia


Anna Hofmann som Fia Jansson, 1900

Känner ni Fia Jansson som bor uppå Söder
hon har förresten två stycken vindögda bröder
en av dem heter Hammarlund, en heter Schröder
här ska ni se ett hjärta som klappar och blöder

Fia Jansson måste räknas till en av de mest livaktiga slagdängorna under 1900-talet. Textens upphovsman, Stockholms tidiga revykung Emil Norlander, skapade numret till revyn Den förgyllda lergöken, vars premiär gick av stapeln den 4 juni 1900 i Kristallsalongen på Djurgården. Hela numret utgör ett slags gestaltat sångporträtt av en Stockholmsmamsell ur samhällets lägre skikt, ”dråpligt” framställd (som Norlander själv vittnat om) av Kristallsalongens egen direktris fröken Anna Hofmann. Förebilden lär ha varit Albert Engströms figur ”Fia med foten”. För dagens lyssnare kan visan tyckas oförarglig och enkel men dåtidens publik kunde med all sannolikhet uppfatta många parodiska dimensioner och uddar som vi inte uppfattar idag.
Det brukliga sättet att skapa musikaliska revynummer var vid denna tid att sätta en ny text till en redan befintlig melodi. Så gjorde också oftast Norlander, men eftersom Sverige ännu saknade upphovsrättliga regler och eftersom det i de flesta fall handlade om välkända melodier var det sällan man uppgav melodiursprunget. Norlander fick således oftast hela äran.
Den musikaliska förlagan till Fia Jansson var ett vid tiden synnerligen populärt salongsstycke kallat La Cachucha - en spansk-kubansk dans som introducerats i Paris på 1830-talet av den spanska dansösen Dolores Serral och som sedan populariserats av den österrikiska balettdansösen Fanny Elssler. Även vid den svenska teatern i Stockholm hade La Cachucha framförts flera gånger under 1830-40-talen av bland andra Serral som ”i denna så lifliga och fria dans [---] aldrig [var] oblyg; [utan] fylld af passion och vällust” (enligt Nils Personnes anteckningar från teatern). 


En sådan exotisk ”fri” dans var något nytt för det tidiga 1800-talets publik, som var van vid tåspetsgång och ”den franska koreografins stelheter”. Melodin spreds snabbt över Europa och Amerika i olika tappningar och arrangemang. Johann Strauss d.ä skrev en Cachucha-galopp (1837) på temat, och Gilbert & Sullivan bearbetade La Cachucha i operan The Gondoliers (1889).
Att även Selma Lagerlöf refererar till denna melodi i Gösta Berlings saga (1891) vittnar om hur välbekant La Cachucha måste ha varit för övervägande delen av svenska folket i slutet av 1800-talet. I Lagerlöfs roman spelar karaktären Lilliecrona melodin på fiol och frammanar därmed för kavaljererna syndigt lustfyllda bilder av: ”Kvinnokroppar, som skälva under det heta blodets pulsslag, små sotiga händer, som ha kastat grytan för att gripa kastanjetterna, nakna fötter under uppskörtade kjolar, gård, belagd med marmorflisor, nedhukade zigenare med säckpipa och tamburin, moriska arkader, månsken och svarta ögon…” 
Det är alltså denna exotiska föreställningsvärld som melodin La Cachucha troligtvis var behäftad med vid tiden då Norlander beslöt att använda den i sin revy. Kontrasten måste ha framstått som mycket komisk då Anna Hofmann utstyrd till bedagad stockholmsmamsell, klev in på scenen och framförde Norlanders prosaiska text, på utpräglad söderslang, till La Cachucha-melodin. Den ursprungligt exotiska och salongsmässiga musiken fick plötsligt ett folkligt svenskt, nästan vulgärt, uttryck.  
Det finns också många andra humoristiska kontraster i Fia Jansson, som speglar den omvälvande tidsandan kring sekelskiftet 1900, då industrisamhället bröt fram. Fia jämför sitt lantliga ursprung på fäbodvallen, då kjolarna var korta och trånga, med det samtida stadsmodet där kjolarna blivit långa(!).  Texten leker också med gränserna mellan över- och underklass på ett både utmanande och absurt sätt. Det är inte det ”vackra folket” Fia Jansson omsjunger – bröderna är vindögda och systern antyds vara både grov och lite dum i huvudet. Hela syskonskaran är oäkta barn men tror sig stamma från ”den allra finaste adel”. Kanske hade Norlander Anna Hofmann själv i åtanke då han skrev texten – ett dåtida rykte sade nämligen att Hofmanns far var konung Oscar II. För en insatt publik kan detta ha gett visan och dess framförande en pikant undertext. I sista versen fantiserar också Fia om att vara drottning – men hon har ”gröna trikåer med små, små gula prickar på”, likt en varietéartist eller komisk dansös. Fia Jansson tycks ge blanka fasen i klassamhällets normer och regler.
Att detta var en parodi upplevde nog de flesta. Men parodin är kluven (vilket goda parodier är). Ska man som lyssnare skratta åt Fia Jansson, eller med henne? Är detta en spark i ändan på dåtidens klassamhälle eller ett hån mot den lägre klassens ”enfaldiga” folk? Denna ambivalens hade en funktion i sekelskiftets omtumlande tidevarv, med den första vågen av urbanisering och folkomflyttningar som genomgripande rubbade människors sociala tillhörighet. Människor från olika klasser och olika bakgrunder kunde tolka kuplettnumret på det sätt som passade och bekräftade deras egen situation och deras egna värderingar.
Tvetydiga rolltyper var vanligt förekommande inom den sceniska underhållningen vid denna tid då nöjesbranschen började sträva efter en så bred publik som möjligt. Varietéunderhållningens dandytyp ”grilljannen” och bondkomikerna fyllde liknande dubbeltydiga funktioner som Fia Jansson. Hos dessa rolltyper tillspetsades tidens motsättningar mellan över- och underklass, tradition och modernitet, landsbygd och stad, konvenans och normupplösning. Genom de humoristiskt dubbla budskapen kunde man såväl identifiera sig med, som distansera sig från, typerna på scenen. Motsvarande rolltyper fanns också i andra länders underhållning, skapade utifrån deras sociala spänningar – i den etniska smältdegeln USA stereotypiserades svarta, fattiga vita bönder, judar, irländare och andra etniska grupper i minstrel- och vaudevilleunderhållningen, medan man i Storbritanniens music hall-nöjen hade karaktärstyper som ”the swell” och ”the tramp” som fick representera spänningar i det brittiska klassamhället.
Revyn Den förgyllda lergöken blev en mycket långlivad succé och genomgick en rad bearbetningar under årens lopp. Mellan 1900 och 1921 sattes den upp hela 12 säsonger i huvudstaden. Revyn spreds via landsortsturnéer och spelades på diverse friluftsteatrar. Historien filmatiserades också två gånger, 1924 respektive 1944. 
Revykupletterna gavs ut som noter och texthäften och såldes i stora upplagor. Det mest kända numret blev Fia Jansson, vilken kom att spelas in på skiva en handfull gånger under 1900-talets lopp (t.ex. 1906, 1929, 1938, 1954 och 1962).
Den associativa kopplingen mellan Fia Jansson och en exotisk spansk dans försvann tämligen snabbt. Då man 1936 skulle sätta upp Gösta Berling på Svenska teatern kunde man inte spela La Cachucha i pjäsen - associationen gick nu omvänd väg och blev ofrivilligt komisk då alla bara förknippade melodin med Fia Jansson.  Norlanders revyvisa kom istället att med tiden bli något av en musikalisk symbol för det folkliga Sverige vid sekelskiftet 1900 och dess ”gamla goda tider”, eller som vissa såg det - ”den gamla förlegade tiden”.
I och med den andra stora urbaniseringsvågen i Sverige under 50-talet uppstod, till stor del som en reaktion mot industrialiseringen och internationaliseringen, en ny hembygdsnostalgi och ett återuppväckt intresse för äldre folklig musik. ”Hemvävda” artister som Snoddas blev populära och gamla skillingtryck plockades fram och blev till schlager. Även Fia Jansson dammades av och fick en ny skepnad som Twist-Fia i en inspelning med Per Myrberg 1962.
 Visan hade här på ett humoristiskt sätt omformats efter tidens nya modedans från USA - twisten - och sjöngs av Myrberg med glimten i ögat. Denna inspelning kan tyckas ha lite gemensamt med sekelskiftets Fia Jansson, vars ursprungliga humoristiska dimensioner bevisligen till stor del fallit i glömska. Faktum är dock att den nya Twist-Fia kan ha fyllt en likartad funktion under tidigt 60-tal som den gamla Fia gjorde i början av seklet. 50-60-talen var, precis som sekelskiftet, en brytningstid präglad av omvälvande samhällsförändringar och auktoritetskriser. Även Twist-Fia är tvetydigt parodisk på ett sätt som speglar tidens osäkerhet. Är Twist-Fia en parodi på den gamla visan om Fia Jansson och den föråldrade tid som den stod för? Eller är den en parodi på den nya moderna ungdomsmusiken och den revolterande anda som gryr i 60-talets Sverige? Ska man hylla eller ta avstånd från de gamla traditionerna och den svenska kulturen? Ska man välkomna eller skrämmas av det moderna och det utländska?
Några år senare, 1964, försöker Povel Ramel och Beppe Wolgers att ge hela den Norlandska revyepoken en renässans i Knäppupp-revyn Ryck mej i snöret.  Succén uteblir dock. Samhällsklimatet håller på att förändras - blicken riktas allt mer enbart framåt. När pop- och rockmusiken tar över som den dominerande populärmusiken kring 1970 går de tvetydiga parodierna ur modet – dessa humoristiska hybridformer mellan gammalt och nytt som varit en så viktig del av visor och schlager under det tidigare 1900-talet.
Vem känner Fia Jansson idag?

Musik:
Spotifylistan: Känner du Fia Jansson?
Inspelning av Fia Jansson med August Svenson, 1906

Litteratur:
"La cachucha" ur Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, 1891
Kap XXXV och XXXVI ur Rännstensungar och storborgare av Emil Norlander, 1924
En oavslutad berättelse. Om varietéstjärnan Anna Hofmann av Marika V. Lagercrantz, 2009


Känner ni Fia Jansson som bor uppå Söder
hon har förresten två stycken vindögda bröder
en av dem heter Hammarlund, en heter Schröder
här ska ni se ett hjärta som klappar och blöder

Ifrån den fina adeln vi nu hör oss stamma
aldrig jag ens har vågat sagt: Jäklar anamma!
vilken som var min pappa och vem var min mamma
det tycker jag förresten kan göra detsamma

Sommaren bodde vi i en fäbod ve' Spånga
där både tjur och oxar och korna mig stånga
den tiden då var kjolarna korta och trånga
men sedan har de växt så att nu är de långa

Kärleken är i alla fall alltid det värsta
en gång i detta livet jag hade en kär'sta
det var en stilig karl ifrån någon affärssta'
men nu så har han flyttat, nu bor han ve' Märsta

Syster min var så stor så hon vaktade kritter
en dag så kom en kärlekskrank karl med sitt kvitter
syster min är förstås inte vidare vitter
nu kan hon också sitta, min själ där hon sitter

Ack, den som vore drottning ibland eskimåer
då skulle med förvåning jag genast beslå er
jag skulle gå ikring uti gröna trikåer
med små, små gula prickar på, tjänare på er!

Kommentarer