Inlägg

Visar inlägg från juni, 2016

Behandla konstmusik med mindre vördnad

Bild
Naturligtvis finns det något värdefullt och grundläggande väsentligt i konstmusiken som fenomen; men vari detta väsentliga består är omöjligt att förklara, vilket den senaste tidens konstmusikdebatt i SvD har tydliggjort. Man kan (men inte ostraffat) kalla det för "stora känslor" som Eric Schüldt, eller ett "kompetenscentrum" som Sofia Lilly Jönsson, eller som "förmågan att få fram musikaliska världar som är mer varaktiga än en sommar, ett hektiskt år, ett decennium" som Erik Wallrup så målande beskrev; men inte blir man klokare på det. Deras svar räcker dock tillsammans ganska långt. Konstmusik behövs.
Nu handlar väl egentligen inte den här debatten om varför konstmusik bör finnas (eller finansieras). I de flesta andra europeiska länder är en sådan fråga obegriplig. Den relevanta frågan är hur. Hur ska konstmusiken få plats, publik och kunna utvecklas?
Att sätta konstmusik mot populärmusik är inte fruktbart; då blir det lätt, som Mattias Lundberg påpeka…

Picassos äventyr och dadaismen

Bild
För hundra år sedan, 1916, föddes dadaismen på Cabaret Voltaire i Zürich då Richard Hülsenbeck uttalade dadaismens "Erklärung":
Dada betyder i princip ingenting, men det är det ingenting som är det mest betydande. Ingenting vill vi ändra, inte världen, inte dikten eller konsten, inte kriget. Vi står här utan avsikter – vi har inte ens avsikten att underhålla er. Men även om det är som det är, nämligen ingenting, behöver vi ju inte vara fiender. Se dada som en gåva från oss. Annars är ni förlorade. Dadaismen svårfångade karaktär pendlar mellan det cyniskt anarkistiska och det barnsligt lekfulla. Djupt och ytligt på samma gång. Meningslöst och meningsfullt i samma andetag. Nonsens som betyder något. Men VAD måste vi själva tolka. I mina föredrag brukar jag berätta om Povel Ramel och hans parallell till dadaismen, men det finns också en intressant och mer direkt koppling mellan Hasse och Tage och dadaismen. Hela deras Picassos äventyr (den svenska filmhistoriens kanske mest udd…