Behandla konstmusik med mindre vördnad

Naturligtvis finns det något värdefullt och grundläggande väsentligt i konstmusiken som fenomen; men vari detta väsentliga består är omöjligt att förklara, vilket den senaste tidens konstmusikdebatt i SvD har tydliggjort. Man kan (men inte ostraffat) kalla det för "stora känslor" som Eric Schüldt, eller ett "kompetenscentrum" som Sofia Lilly Jönsson, eller som "förmågan att få fram musikaliska världar som är mer varaktiga än en sommar, ett hektiskt år, ett decennium" som Erik Wallrup så målande beskrev; men inte blir man klokare på det. Deras svar räcker dock tillsammans ganska långt. Konstmusik behövs.

Nu handlar väl egentligen inte den här debatten om varför konstmusik bör finnas (eller finansieras). I de flesta andra europeiska länder är en sådan fråga obegriplig. Den relevanta frågan är hur. Hur ska konstmusiken få plats, publik och kunna utvecklas?

Att sätta konstmusik mot populärmusik är inte fruktbart; då blir det lätt, som Mattias Lundberg påpekat, en uppdelning mellan "vi och dom". Även om det naturligtvis går att peka på skillnader i komplexitet eller marknad är det lika lätt att hitta likheter (operautvecklingen har exempelvis i hög grad också styrts av pengar, makt och mode). Att betona släktskapet är betydligt viktigare. Såväl det pretentiösa som det schablonartade finns i alla genrer. Gör man uppdelningen mellan improviserad och notbunden musik som Gunno Klingfors, ja, då är man ideologiskt förblindad. Gränsen mellan konstmusik och populär musik är och bör vara flytande, men har av olika anledningar slammat igen de senaste sextio åren. Det är dags att muddra.

Jacob Derkert nämner i sitt inlägg perioden 1850–1950 då "konstmusikens sociala bas dramatiskt breddades [...] för att sedan åter krympa". Den här perioden är musikaliskt fascinerande. Under denna tid utvecklades modernismen, schlagern, tangon, samban, jazzen och rocken (för att nämna några av de största nya genrerna). I grunden har egentligen inte så mycket nytt framkommit sedan dess. Senare förändringar handlar framförallt om attityd, sound och teknik. Varför var nämnda period så nyskapande och varför hade konstmusiken då en så bred social bas? Här finns inte plats att ge ett uttömmande svar, men man kan betänka vissa saker.

Under den här tiden brukade man det vi kallar klassisk musik på ett sätt som idag kan tyckas vanvördigt. Man arrangerade om den för hemmabruk, för olika ensembler, för körer, för olika tillfällen och olika platser; man använde den som bakgrund i parker och på restauranger, man parodierade, gjorde burlesker, förenklade och blandade den lite hur som helst; man gjorde visor, kupletter, schlager och dansmusik av den; man jazzade upp den; man improviserade över den. Man återbrukade musiken. På så vis vande sig den stora breda publiken vid klassicismens och romantikens tongångar, samtidigt som nya genrer och stilar uppstod. Influenserna gick också åt motsatt håll – folkliga tongångar plockades upp och omformades inom konstmusiken, delvis i riktning mot modernism. Samtidigt var modernismen en reaktion mot populariseringen av romantikens konstmusik vilket föranledde att klyftan mellan "det seriösa" och "det populära" växte. Inom moderna konstnärskretsar ville man inte förknippas med borgerskapets breda smak.

Till och med 1960-talet pågick dock kreativa växelinfluenser mellan modernism och populärkultur (inom jazz, kabaret, filmmusik, hos Beatles etc) men någon gång under den här tiden polariserades kulturen mer definitivt – mellan tradition och modernism, unga och gamla, konstmusik och populärmusik. Visst har populärmusiken sedan dess fortsatt att influera konstmusiken titt som tätt, men knappast vice versa, vilket resulterat i stelnade former, konventioner och slutna forum inom båda falangerna.

Det finns en hysteriskt rolig parodi på slagverksensemblen Kroumata från tv-serien ”Percy tårar” 1996 (se nedan). Den här sketchen är unik; jag har aldrig sett någon annan göra parodi på seriös modern musik. Vår tids brist på musikaliska parodier och burlesker riktade mot den samtida musiken utgör faktiskt ett undantag i musikhistorien. Jag vill kalla det ett kulturellt sjukdomstecken. Att göra narr av såväl "ståndsmässig" som "folklig" musik har i alla tider varit en central del av musikutvecklingens dynamik. Humor är kanske det vassaste instrumentet för kulturens vitalisering. Snillen som John Gay, Bellman, Offenbach, Gilbert och Sullivan, Spike Jones, Victor Borge och Povel Ramel stack hål på det pretentiösa och pekade på schabloner, men öppnade också dörrar till nya världar och nya insikter för publiken genom skrattet (precis som Killinggänget som med sin sketch faktiskt introducerade Kroumata för en ny publik). Det upplevt "svåra" och "seriösa" utgör ett hinder för den stora publiken, det är ett faktum. Men om publiken kan få skratta åt seriositeten och sin egen rädsla inför det svåra, så kan man bana väg för nya möten. Det är alltså dags att börja behandla konstmusik med mindre vördnad! Förvandla den, förenkla den, gör narr av den, bruka den! På köpet kanske vi får lite roligare och mer varierad populärmusik också.

Kommentarer