Picassos äventyr och dadaismen

Hugo Ball framför ljuddikter på Cabaret Voltaire 1916.Foto: Marcel Janco
För hundra år sedan, 1916, föddes dadaismen på Cabaret Voltaire i Zürich då Richard Hülsenbeck uttalade dadaismens "Erklärung":
Dada betyder i princip ingenting, men det är det ingenting som är det mest betydande. Ingenting vill vi ändra, inte världen, inte dikten eller konsten, inte kriget. Vi står här utan avsikter – vi har inte ens avsikten att underhålla er. Men även om det är som det är, nämligen ingenting, behöver vi ju inte vara fiender. Se dada som en gåva från oss. Annars är ni förlorade.
Dadaismen svårfångade karaktär pendlar mellan det cyniskt anarkistiska och det barnsligt lekfulla. Djupt och ytligt på samma gång. Meningslöst och meningsfullt i samma andetag. Nonsens som betyder något. Men VAD måste vi själva tolka.
1978
I mina föredrag brukar jag berätta om Povel Ramel och hans parallell till dadaismen, men det finns också en intressant och mer direkt koppling mellan Hasse och Tage och dadaismen. Hela deras Picassos äventyr (den svenska filmhistoriens kanske mest udda film) kan ses som en dadaistisk pastisch. Genom lösryckta, nonsensartade, surrealistiska, slapstickartade fragment målas stora delar av 1900-talets historia, och i synnerhet modernismens utveckling, fram. Dråpligt, tragiskt, vackert, groteskt om vartannat. Orden är gallimatias, konsten tycks slumpartad. Form och innehåll går i varandra på ett intrikat metakonstnärlig sätt - helt i dadaismens anda. 

Picassos kostym till baletten Parade, 1917
Hasse och Tage använder sig i filmen av dadaisten Eric Saties musik (en annan jubilar i år), bland annat i den dråpliga balettscenen med scenografiska och andra anspelningar på de banbrytande balettkompanierna Ballets Russes och Les Ballets Suédois. Det förstnämnda balettkompaniet samarbetade med Picasso i baletten Parade (1917) och  den svenska baletten satte 1924 upp den än mer experimentella baletten Relâche med undertiteln "Instantaneistisk balett i två akter och en kinematografisk mellanakt samt hundsvansen av Francis Picabia". Musiken till både Parade och Relâche är skriven av Eric Satie och delar ur dessa baletter används alltså i Picassos äventyr.
Svenska baletten i Paris: Skating Rink av Jean Börlin 1922.

Balettuppsättningen från 1924 finns, vad jag vet, inte bevarad på film men den kinematografiska mellanakten Entr'Acte av René Clair finns att beskåda (se klipp nedan), vilket Hasse och Tage med stor sannolikhet gjort. Lägg exempelvis märke till vad som händer mot slutet av experimentfilmen - den döde vaknar, till allas förvåning, upp ur sin kista! Och i slutscenen kastar han sig genom den vita filmduken ut mot publiken, för att i nästa sekund sparkas tillbaka in i konstens odödlighet, genom den vita duken. Känns det igen?

Picassos äventyr kan till sin kärna sägas handla om konsten och konstens villkor. Vad är verklighet och vad är konst? Vad är sanning, vad är lögn? Vem och vad är en konstnär? Vem och vad styr konstens utveckling? Till syvende och sist kan inte konstnären själv råda över hur konsten tolkas eller används. Vi är alla marionettdockor, som likt Picasso dinglar i våra egna hängslen. Hugo Balls beskrivning av dadaismen fångar något av essensen i Picassos äventyr
Det vi kallar dada är ett narrspel ur ett intet, där alla högre frågor är invecklade, en gladiatorisk gest, en lek med det som blivit kvar och en avrättning av en moralitet som urartat till en pose. (1916)


(Läs mer om dadaismen i Länge leve ingenting! och mer om den svenska baletten och dess betydelse för Paris avantgarde i Relâche! and the Ballets Suédois )

Kommentarer