Om Marina Abramović: The Artist is Present och släktskapet mellan konst och religion

Marina Abramovic
By Shelby Lessig - Own work, CC BY-SA 3.0,
Utställningen (eller  kan man säga föreställningen?) heter The Artist is Present och konstnärens namn är Marina Abramović. Hon sitter på en stol i en stor utställningshall på MoMA i New York. Framför henne står en annan, tom stol. Där sätter sig den som önskar - och vågar - möta hennes blick. Båda är tysta. Bara ser varandra i ögonen.  Många börjar gråta. Några ler - och gråter. Långsamma tårar rullar ner för kinderna. Ingen bestämmer tiden. Man får sitta där hur länge man vill - så länge museet har öppet. Runt om står fullt med folk - stirrar förundrat, skeptiskt, beundrande, vördnadsfullt, gripna av dessa märklig möten som tycks vara oberoende av alla andras blickar. Utanför MoMA ringlar köerna långa. Alla väntar på sitt ögonblick, sitt möte med henne som sitter där, stilla på en stol. Om denna omtalade och beundrade performancekonstnär handlar dokumentären  Marina Abramović: The Artist is Present. 

Precis som publiken på MoMa blir jag också till att stirra förundrat när jag ser denna dokumentär. Glimtvis får man se utdrag ur Marina Abramović tidigare performancekonst där hon kastar sig naken omkring, slår sig, skriker, hugger sig, slänger sin kropp mot en annan kropp. Allt är mycket kropp, naket, hårt, kallt, på det där 70-talsmässigt oerotiska sättet med aggressiva, grovhuggna rörelser, slängande snoppar och plaskiga bröst. Allt är mycket allvarligt. Ofta groteskt fult men ibland - nästan, nästan vackert. Kanske för att det finns sån sorglig smärta i Marinas ansikte. Någonstans i dokumentären säger Marina: - Konst måste alltid ha skönhet. Jag hajar till när hon säger det. Sån här radikal konst brukar oftast medvetet motverka harmoni och skönhet och sätta det som en motsats till "sanningen". Men kanske är det just Marinas känsla för skönhet som gör att hon fortfarande är aktiv (vilket få performancekonstnärer från 70-talet är) och - som hon själv säger - idag, drygt 60 år gammal, står på toppen av sin karriär. Eller är det bara hennes karisma som fångar och fascinerar? Hennes starka tro på det hon gör, som något livsviktigt? 

Just tron på det man gör är för mig den svåraste delen i det konstnärliga skapandet. Hur kan man tro så starkt och ta sig själv på sånt stort allvar? Vad är det hon har som gör att hon seriöst kan välja att bara sitta på en stol och möta andras blickar - i tre månader? Själv skulle jag börja skratta, vrida på mig, tröttna, gå där ifrån. Jag saknar tron. Plötsligt inser jag hur närbesläktat konsten är med religionen. Den upphöjda konstnären som massorna beundrar. Offret, smärtan som konstnären måste känna, eller åtminstone ge sken av att känna, för att konsten skall uppfattas som "sann". Det gäller såväl de största popstjärnorna som smal performancekonst.

Kommentarer