Gycklarnas tid del 3 - Tre verk signerade Hasse Ekman och Povel Ramel

Ratataa eller The Staffan Stolle Story

Ratataa är en episk berättelse om de två arketypiska kumpanerna Staffan (Ramel) och Vicke (Martin Ljung) på äventyr. Allt börjar i deras barndom 1891, på det spöklika Lewfverhielmska godset Svartö slott där Staffan är barn i huset och Vicke en statarpojke. Över släkten vilar Leipzigermässingens förbannelse och en dag dör hela familjen av ett förhäxat vin. Bara Staffan överlever. Han och Vicke blir bortadopterade till major Nibbing, vars nippertippigt plåstriga dotter Charlotte (Yvonne Lombard) är Staffans trolovade. Pojkarna växer upp och Staffan blir fänrik. Efter en avbruten duell med antagonisten och kvinnotjusaren Klåd Tränger (Ekman) måste Staffan och Vicke ge sig av till tropikerna där de nästan törstar ihjäl och Staffan sjunger självplågarvisan Ittma Hohah. Väl tillbaka i Sverige arbetar de på herrturken på unionsbadet och därefter i köket på restaurang Stångryttaren. En afton sätter sig Staffan vid pianot och sjunger Underbart är kort varvid den oskuldsfullt söta Tipsie Blink (Gunwer Bergkvist) dyker upp och kärlek uppstår. Tipsie upptäcks snart av teaterkungen Albert Ramp (en travesti på Albert Ranft) och inom kort turnerar alla tre som varietéartister i landsbygden. Den fåfänga Charlotte tycker dock att Staffan ”fjollar sig” och tvingar honom att förkovra sig för att ”bli något stort”. Filmens klimax utspelar sig vid en storstilad konsert där Staffans pianokonsert skall framföras under ledning av den mycket ryske dirigenten Olja Schlaskokowitsch (Yngve Gamlin i högform). Men så, när Vicke i orkestern slår ihop sina cymbaler händer något – Leipzigermässingens förbannelse! Plötsligt uppdagas det att Vicke och Staffan blivit förväxlade som små och att Vicke är den rättmätige arvingen till Svartö slott. Oj! På så sätt ”hittar alla sin rätta plats” (för att travestera en av visorna i filmen). Staffan och Tipsie får varandra, och Vicke får Charlotte (som får det hon trängtat efter, Svartö slott).

Ratataa är fylld av intertexter – mängder av referenser till specifika filmer, stereotypa karaktärer och film- och teaterschabloner.[4] Filmgenrer som film noir, kostymfilm, musical comedy och stumfilm parodieras och pastischeras. En stor del av handlingen travesterar klichéer kring artistliv och konstnärsrollen, som den typiska "framgångssagan" (den enkla flickan som upptäcks och blir stjärna), "det hektiska turnélivet" med framrusande tåg från stad till stad eller det typiskt Ekmanska temat: "en konstnärs konflikt mellan att göra det hans hjärta trängtar eller det som omgivningen kräver".

Filmens crazystil återfinns framförallt i dess ”ton”. Allt är på skoj på ett spexartat sätt; vuxna människor agerar barnsligt i en rapsodisk saga, uppbyggd av tablåliknande parodier. (En typiskt crazyartad parodisk kontrast är när Vicke och Staffan faller genom taket, rakt ner i den stela borgerliga salongen och börjar framföra en anakronistisk boogie woogie-version av skillingtrycket Hjalmar och Hulda.) Parodierna måste man vara tämligen vuxen för att fullt ut förstå, vilket är typiskt för crazygenrens sätt att fungera på olika plan. Något som också ger filmen karaktär av spex är skådespelarnas disparata interpretationer. Vissa är parodiskt teatrala (som Sif Ruuds amma) medan andra, som Hasse Ekman, har en blaséartad, ironisk distans till sin roll (vilket han har i alla filmer). Om Ramels agerande i filmen skrev en samtida recensent: ”han är fullkomligt ur stånd att säga en naturlig replik”, och det stämmer. Ramel går omkring i filmen och gör sin roll helt renons på inlevelse, vilket skapar en lustig kontrast till Ljungs förbehållslösa inlevelse.

Ratataa är en av få fullödiga svenska crazyfilmer och ett koncentrat av populärkulturella schabloner.[5]

Den store amatören

Den store amatören utspelar sig i den sagoliknande staden Fårtuna, eller rättare sagt i den romantiserade föreställningen om en konservativ men idyllisk småstad kring sekelskiftet 1900; med poliskonstapel, skollärare, buspojkar, borgmästare, amatörteatersällskap och karamellbutik. (”Vi trivs med vår stad … när vi hälsar på någon så gör vi det med ett leende och när det går illa för någon så blir vi ledsna allihop.”) Handlingen utgår från en skattkista innehållande ett ”uråldrigt” dokument (på buspojksmanér förfalskat) som förtäljer att Fårtuna grundades 1157, alltså för prick 800 år sedan. I centrum står amatörteaterskådespelaren (tillika poliskonstapeln) Alfred (Martin Ljung), vilken brinner för den höga konsten och är i full färd med uppsättningen av Othello. Till denna landsortsstad kommer, från det moderna Stockholm, den elegante teaterdirektören, Max Wallby (Ekman i sin ständiga roll, med en blinkning mot Gustav Wally). I amatörteatersällskapet hittar Wallby ”fyndet” Linda (karamellbutiksbiträde och Alfreds hemliga förälskelse) som drömmer om att bli balettdansös, vilket skildras i en suggestiv drömd danssekvens (en pastisch på Gene Kellys An American in Paris). Wallby lockar henne att rymma till den moderna storstaden och den professionella scenen. Alfred följer dock efter och råkar bli indragen i en balett i rollen som Apollon (!) innan han skjutsar hem Linda till Fårtuna. Linda medger sedan själv: ”det är här jag hör hemma”. Allt slutar med stadens jubileumsspel där ”vikingarna” Ramel och Brita Borg hoppar ut ur ett jättelikt får som man rullat ut på scenen (likt Karl Gerhards trojanska häst) och sjunger nonsensvisan Tio små vikingar.

Filmen är till det yttre parodiskt stiliserad, som ett färgglatt seriealbum eller en sagobok med en banal historia, detaljrika bilder och karikatyrartade figurer. Men historien är i sin stiliserade form också en filmisk motsvarighet till idéroman, där begreppen äkthet och konst diskuteras via den lättsamma ytan. Framförallt utgör Ljung, i sin tolkning av en hängiven amatörskådespelare, idédebattens primus motor. (Ljungs särpräglade personlighet gör förövrigt vilken film som helst crazyartad, som en svensk motsvarighet till Jacques Tatis Monsieur Hulot). Ekmans självironiska rollkaraktär och självbespeglande pastischstil ger filmen en remarkabel metakaraktär. Massor av detaljer hänvisar till motsättningarna mellan finkultur och underhållning, vilket var en aktuell motsättning under 50-talet och inte minst en konflikt som Ekman själv brottades med. I en upprörd scen uttrycker Alfred konflikten explicit: 
”Underhålla! Det är ett förfärligt ord! Människor skall röras, uppröras, skakas in i själen! Men det finns inte längre någon ambition, inga ideal i det professionella teaterlivet av idag. Ingen linje, inget ansvar! Tjo och tjim och tingel tangel kring den snöda mammon! Det är dagens teatersverige det! Konstens fana har sjunkit i dyn. Dom enda som håller liv i den är vi, amatörer, som spelar av kärlek, inte för pengar!”
Filmen bjuder på många andra kontraster mellan ”hög” och ”låg” kultur: Borgmästaren (ånyo Gamlin i högform) läser i hemlighet den tecknade serien Lisa och Sluggo.[6] Amatören Alfred hänvisar till den högbrynte teaterpedagogen Stanislavskij och talar om ”neånrealism”.[7] På landsortsscenen spelas finkulturens svärtade Othello och på Stockholmsscenen sjunger populärkulturens svärtade Fat Mammy Brown. Den parodiartade gestaltningen av självmordsscenen i Othello blir dessutom en (självironisk) parodi på det återkommande självmordstemat i Ekmans seriösa filmer. Med andra ord ett eldorado av alluderingar och undertexter.

Den store amatören är, med sin blandning av sofistikerad estetik, prillighet, metakaraktär och filosofisk undertext (och inte minst Ljungs kongeniala rolltolkning), en mycket originell film; en underskattad pärla i både Hasse Ekmans och Knäppupps produktion.

Funny Boy

Ramberättelsen i Funny Boy kretsar kring TV-stjärnan, Jonathan Blake (Ramel), vilken drivs och utnyttjas av TV-producenten Gottwolf Kleminger, som i sin tur drivs av reklammogulen farmor (säljande ”Farmors aptitbitar” – ”inga ben, inget skinn, ingenting”).[8] Blake längtar bort från den på innehåll tomma och genomkommersiella mediakarusellen och hamnar på den mystiska ”Tempus resebyrå” genom vilken han färdas bakåt i tiden. Först till 1800-talet där han blir pianolärare till den olyckliga dottern i skräckhuset Raringe, vidare till Mulliga Mollys sjörövarkrog anno 1500 där han äter köttbullar, och till sist till sagotiden i ”landet bortom” där prinsessan Krusidull ska lockas till skratt, innan Blake är tillbaka i nutid. ”Vad är tid?” är en retorisk fråga som upprepas.

Den humoristiska handlingen till trots präglas Funny Boy av cynism, ondska, girighet och skräck. Under den lättsamma ytan kan man skönja en röd tråd av sökande efter glädje och äkthet, det äkta skrattet, den äkta kärleken, ens sanna jag. Många scener och sånger (som the Purjolök song, Tänk dej en strut karameller, Stackars Gottwolf) handlar om människor som längtar bort och vantrivs eller manipuleras och tvingas till något de inte vill – bort från deras äkta jag. Det finns något mardrömslikt över hela Funny Boy med sin science fiction-artade tidsresa och alla de cyniska, karikatyrmässiga karaktärerna, stilistiskt framställda som pappfigurer. Är det en skärseld Jonathan Blake tvingas genomgå för att hitta sin kärlek?

I stil och form har Funny Boy, med sin surrealistiska sagotematik, drag av brittisk pantomim – en gammal, populär musikteaterform där man i burleska former parodierar och travesterar sagor. Typiskt för genren är att leka med könsroller, och även i Funny Boy finns såväl manhaftiga kvinnor som några misstänkt kvinnliga män (ett känsligt ämne under 50-talet). I sagomotivet om Dummerjöns som försöker locka prinsessan till skratt figurerar Knäppupps återkommande figur, Bertram Fnykström (Martin Ljung), som ofta i sina monologer spekulerar kring konstnärsrollen. Här, i sketchen Fingal Olsson resonerar han kring ämnet humor, och tydliggör att det inte är vad som sägs som är roligt utan hur. [9]

Ett påfallande drag i Funny Boy är dess amerikanska anknytning som för dåtidens publik måste ha förefallit tämligen främmande. Sverige hade varken TV-stjärnor, TV-reklam eller något som liknande den cyniska mediekarusell som musikalen visar upp. De flesta svenskar hade inte ens TV. Min gissning är att Povel funnit inspiration i den amerikanska musikalen The Music Man (1957) av Meredith Wilson. Den innehåller flera likartade nummer som exempelvis pianolektionen och flera kontrapunktiska sånger. En viss likhet finns även i själva handlingen med huvudpersonens ”resa” från den ytliga, falska försäljarvärlden till äkta kärlek.

Många musiknummer i Funny Boy anknyter direkt till amerikansk kultur, som På kreatursmässan uti Humleberry Piggie-Peg (square-dance), Vårt bästa gästabud (swing och jump) och Stackars Gottwolf (the American Song book). 

Visst vore det intressant att se Funny Boy i en nyuppsättning idag när dess massmediala motiv knappast längre är främmande för publiken?

Slutord

Povel Ramel och Hasse Ekman var tongivande representanter för 50-talets naivistiska strömning. Ramel med sin crazyartade Knäppupp och Ekman med sina filmlustspel. Många beskriver deras verk som glada men ytliga. Och det är delvis sant. Ramel och Ekman skapade glad och ytlig konst – som samtidigt kunde vara mycket mångbottnad. Det ytliga kan vara meningsbärande och djupet innehållslöst. Detta är inte minst tydligt i deras gemensamma produktioner Ratataa, Den store amatören och Funny Boy. Vad som på ett övergripande sätt förenar dessa verk är deras humoristiska distansering – till den seriösa konsten, till populärkulturen, till historien, till samtiden och inte minst till konstnärerna själva. Få konstnärer har varit så lekfullt reflekterande som Ramel och Ekman. Med humoristiska medel och stilistisk finess blottar deras verk både genreschabloner och kulturella spänningar i 50-talets brytningstid. I deras skrattspegel skymtar till och med de stora frågorna kring konsten och livet. Och det är vackert så.

Läs de tidigare delarna: 
Gycklarnas tid del 1 – Hur Hasse Ekman och Povel Ramel fångade och färgade 1950-talet. 
Gycklarnas tid del 2 - Gemensamma stildrag hos Hasse Ekman och Povel Ramel


Fotnoter:
[4] Exempel på filmer som parodieras: Ingmar Bergmans Fängelse (1949) och Sommarnattens leende (1955). David Leans Lysande utsikter (1946), Jules Dassins Rififi (1954). Henri-Georges Clouzots Fruktans lön (1953) och Yves Allégrets Den heta staden (1953), Julien Duviviers Manhattan (1942).
[5] Den mest anarkistiska crazyfilmen och kanske även den mest intrikata metafilmen i svensk filmhistoria, är dock Knäppupps I rök och dans (där Ekman endast medverkar som dandy i en höstack). En film värd en egen avhandling.
[6] Lisa och Sluggo fanns i tidningen Blondie i vilken Ramel ibland skrev krönikor.
[7] Konstantin Stanislavskij (1863–1938) var en av de mest inflytelserika teaterpedagogerna för den moderna teatern. ”Neånrealism” torde syfta på neorealism som var en italiensk filmgenre under 40-talet med vissa likheter med film noir.
[8] Funny Boy finns att se i en filmad scenversion på Svt Öppter arkiv: http://www.oppetarkiv.se/video/2819103/funny-boy
[9] Fingal Olsson-sketchen var skriven av Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

Referenser:


  • Broman Åkesson, Johanna: ”En egenartad och mystisk pianoman vid namn Povel Ramel” ur texthäfte till CD-boxen Povel Ramel debut, EMI, 2013.
  • Broman Åkesson, Johanna: Med Gårdagens Dörr på glänt – Povel Ramel och melodins epok. Sköna konster, 2009/2014 (avhandling, utgåva II)
  • Broman Åkesson, Johanna: ”Povel Ramel – lekens mästare” ur Parnass, de litterära sällskapens tidskrift, nr 4, 2009
  • Broman Åkesson, Johanna: Povel Ramel och musiken. Ehrlingförlagen, 2007.
  • Ekman, Hasse: Den vackra ankungen. 2. uppl. Wahlström & Widstrand, 1955
  • Forslund, Bengt: Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son. Askild & Kärnekull, 1982.
  • Furhammar, Leif & Åhlund, Jannike: En liten bok om Hasse: Hasse Ekman som filmregissör. Göteborg: Filmkonst, 1993
  • Svenska filminstitutet. Svensk filmdatabas, Hasse Ekman: http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=58707
  • Ratataa och Den store amatören finns på DVD i Den stora Povel Ramel-boxen, Studio S Entertainment.
  • Funny Boy finns att se i en filmad scenversion på SVT Öppet arkiv: http://www.oppetarkiv.se/video/2819103/funny-boy



Kommentarer