Vi går i det förflutnas fotspår - betydelsen av historiekunskap

När vi tänker på det förflutna, vår historia, "ser" vi den gärna som något som ligger BAKOM oss, något vi kan stänga dörren om och lämna. Men jag tror att det finns en poäng med att "se" historien på ett annat sätt - som något vi aldrig kan komma förbi. Vi går i det förflutnas fotspår. Vi som lever nu går EFTER den långa rad av liv som gått FÖRE oss, vare sig vi vill eller inte. De stigar vi vandrar har andra trampat upp. Vi tror gärna att vi är självständiga och fria, men den som saknar kunskap om historien är inte fri i sitt vägval. Oreflekterat trampar man på i gamla spår (för att det känns tryggt) eller hamnar på villovägar utan riktning (för att man vill gå "sin egen väg"). Men med andra ord låter man vanan eller slumpen styra ens liv. I överförd bemärkelse gäller detta också det historielösa samhället, som i strävan efter modernitet gång på gång tvingas uppfinna hjulet. 

Många av oss anser det viktigt att respektera andra människor, oavsett kön, hudfärg och ålder. Vi förstår att andra människor, från andra miljöer och kulturer, kan berika och bredda oss. Men i dagens modernitetsvurmande Sverige är denna förståelse begränsad till förståelsen för nutidens människor och kulturer. Här anses historien bara vara intressant om den har RELEVANS FÖR VÅR EGEN TID. Denna egocentriska uppfattning kan jämföras med medeltidens tro på jorden som universums centrum. Idag kretsar allt kring nuet och jaget. Men varför måste det förflutna ha någon uppenbar koppling till nutiden för att vara relevant? Vem har perspektiv nog att veta historiens "betydelse"? Egentligen är det ju bara vår vilja och förmåga att förstå som sätter begränsningarna för vad historien har "att ge". 

Historieintresse förknippas ofta med konservatism, nostalgi, till och med nationalism. Men verklig historiekunskap handlar om det motsatta. Människor som romantiserar över det som varit, ogillar förändring och oreflekterat hyllar den egna kulturen har knappast någon större insikt i historiens gång; det är dessa människor som har den ovan nämnda (o)vanan att trampa i gamla spår. Ett verkligt historieintresse handlar om att vara nyfiken på människor, tankesätt, fenomen och händelser, oavsett tid och plats; samt en uppriktig strävan efter att förstå människors handlingar utifrån deras premisser. Ett historieintresse är därför ingen motsats till ett samtidsengagemang - det är en förutsättning. Den som vill förändra samhället måste ha de långa perspektiven. För att exempelvis kunna bemöta och bekämpa de ickehumana värderingar som idag breder ut sig från flera håll måste vi ha insikt i hur dessa värderingar uppstått och vilka värderingar som står på spel.

Ju mer kunskap vi har om det som föregått oss, desto mer realistiskt kan vi se på vår nutid och göra klokare vägval för framtiden. Och viktigast av allt att komma ihåg - historien pågår ständigt, vi är en del av dess rörelse. Vart är vi på väg, vilka fotspår lämnar vi efter oss? 

Kommentarer