Taxi Teheran av Jafar Panahi

Det är lite omtumlande att se den här filmen. En iransk regissör agerar taxichaufför och åker om kring och tar upp folk som han filmar. Glimtar och fragment ur livsöden i en helt annan kultur. Gripande och dråpligt på samma gång på ett högst förvirrande sätt. Inte minst är det dramaturgiskt förvirrande. En blodig trafikolycka, en kraschad guldfiskskål, en man som säljer svarta dvdfilmer, allt fladdrar förbi utan den amerikanska filmens sätt att förebåda, förklara och följa upp. När "chaufförens" kavata systerdotter dyker upp och själv börjar filma, och dessutom vill tillrättalägga sin "bild" av samhället, får allt också ett lager av metafiktion. Smärtsam blir det förstås när Nasrin Sotoudeh leende sveper in med rosor i famnen och sitt starka engagemang.

Eftersom jag nyligen sysslat med Bellman och hans tid så slår det mig att det finns många paralleller i regissören Jafar Panahis bild av Teheran och Bellmans bild av Stockholm. De där hisnande kombinationerna av dramatiska känsloutspel, tragik och burlesk som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Liksom den där sirliga artighetskulturen mitt i all fattigdom, ojämlikhet och korruption. Många frågor utan svar.


Se filmen på Svt Play:

Kommentarer